Svartfläckiga lönnlöv? - Lönntjärfläck

Lönntjärfläck (Rhytisma acerinum, lat. acerinum = lönn-, här blir betydelsen lönn-Rhytisma) är en svampart från familjen Rhytismataceae med ett mycket passande svensk namn, för den ser verkligen ut som en liten fläck av tjära där den växer på ett lönnlöv. Lönntjärfläckar ser under hösten ut som en svart fläck med en tydlig gulaktig kan runt och välutvecklade exemplar kan bli några centimeter breda. Det svarta man ser på bladen är svampens hyfer som bildar en tämligen tät svart massa i vävnaden på lönnlöv. I den svarta massan bildas svampens små fruktkroppar som övervintrar på de fallna bladen för att under våren sprida sina sporer så att nya löv kan infekteras. Svampen har ingen märkbar påverkan på trädets hälsa, utan kommer tillbaka år efter år utan att ställa till något större besvär.

Lönntjärfläck är mycket vanlig och är speciellt lätt att upptäcka under sensommaren när färgen börjar bli mer välutvecklad. Den går att hitta under sen vår och försommar också, men då är den svarta färgen inte utvecklad, och infektionen syns bara som svagt gula fläckar. Lönntjärfläcken angriper i Sverige olika arter av lönnar bland annat skogslönn (Acer platanoides) och tysklönn (A. pseudoplatanus). Under hösten går det knappast att hitta en enda lönn utan spår av lönntjärfläck, och eftersom svampen övervintrar på multnande löv kan man också leta efter den även efter att löven fallit. En utmärkt art att spana efter nu i höst när lövkrattandets tid närmar sig! Bilderna är tagna 19/10 vid de gamla lönnarna längs kyrkvägen i Malexander.

Sotlav - petar man, förstår man.

Sotlav (Cyphelium inquinans, lat. inquinans = nedsmutsande) är en lavart som förut fördes till familjen Caliciaceae. Caliciaceae sammankopplades framförallt av den sotande spormassa som bildas på fruktkropparna, något som är anledningen till såväl det svenska som det vetenskapliga namnet hos sotlav. Till samma familjen hörde även bland annat ärgnål (Chaenotheca furfuracea) som vi presenterat i ett inlägg tidigare i år. Senare forskning har dock visat att denna grupp inte kan räknas som en egen familj, utan egentligen är en del av den större familjen Physciacae.

Nog om släktskapen nu. Många av arterna med sotande spormassa är ganska sällsynta, och växer ofta på lite ovanliga substrat som torrakor och obehandlat virke som inte är lika vanligt som det var för några hundra år sedan. Många av arterna är ganska lätta att känna igen och används som signalarter av skogsstyrelsen, det vill säga att de antas växa i miljöer där andra, ännu sällsyntare, arter kan tänkas trivas och som har höga naturvärden. Sotlav är just en sådan signalart och växer bland annat på den uppspruckna barken på grova ekar och vårtbjörkar, men även på avbarkad granved och obehandlat virke, gärna i soliga lägen. Själva laven, om man nu ska lyckas komma fram till den till slut, är en skorplav och grå till färgen. Ytan är knöligt, vårtig till formen och ofta förekommer tämligen rikt med svarta fruktkroppar som är helt oskaftade, och som ofta har en vitaktig kant längs sidan. Laven blir oftast inte speciellt stor, utan är ofta bara några centimeter bred. Drar man försiktigt med fingret över ytan på fruktkropparna ser man att spormassan efterlämnar tydliga svarta streck på fingret. Sotlaven förekommer i stort sett i hela landet, utom i fjällkedjan, och har sin huvudutbredning i de södra delarna.

Vi har hittat sotlav på en grov björkstubbe vid den gamla åkern vid Garpavägen mellan Bålnäs och Malexander och nere i Bjälnäs naturreservat. Det visade sig också att den också växer på toppen av nästan alla stängelstolpar på elstängslet väster om vägen som leder ner från Bålnäs till Dyviken. Det ska i all ärlighet sägas att vi inte har letat speciellt efter sotlav och de är ganska lätta att missa om man inte aktivt letar, så vi tror att den kan tänkas dyka upp på fler platser bara man spanar lite mer noggrannt. Den övre bilderna är tagen vid elstängslet nämnt ovan 18/10, och den nedersta är tagen i Bjälnäs naturreservat 19/10.

Blodlav

Blodlav (Mycoblastus sanguinarius, lat. sanguinarius = relaterad till blod eller täckt av blod) är en tämligen karaktäristisk lav från familjen Mycoblastaceae. Vid första anblick är blodlav väldigt lik en mängd andra grå skorplavar med svarta fruktkroppar, men om man har hittat ett exemplar med skadade fruktkroppar, eller om man är lite fräck och skrapar med nageln på en av fruktkropparna så visar sig ett mycket karaktäristiskt drag som också förklarar det svenska namnet: artens märg är nämligen tydligt röd under fruktkropparna! Arten är en skorplav, dvs. den växer tätt tilltryckt till sitt underlag och består i princip bara av en tunn grå (om det är blött ute är den ofta grågrönaktig)  skorplik bål med små utstående svarta fruktkroppar. Arten växer framförallt på stammar av björkar och barrträd, men går ibland att hitta på stenar.

Vi har hittat blodlav på björkar på några olika platser i socknen och bilderna är tagna i en sumpgranskog i Pukehåls natturreservat nordost om Pukstugan 26/8 där vi hittade blodlav på flera stammar av glasbjörk. Den nedre bilden visar en närbild av den röda märgen samt bålens och fruktkropparnas utseende.

Grönskål

Grönskål (Chlorociboria aeruginascens, lat. aeruginascens = ärggrön-aktig) är en liten skålsvamp från familjen Helotiaceae som man ofta hittar i lövskogsmiljöer. Svampen växer framförallt på död lövträdsved, oftast grenar och tunna stammar, i inte allt för torra miljöer. Bra platser att leta efter arten är i något fuktiga hässlen eller aspdungar. Ofta ser man bara mycelet, som färgar död ved distinkt ärggrön; speciellt tydlig är färgen en bit ner i veden. Fruktkropparna, där sporerna bildas, är ganska små (~0,5 cm) men mycket distinkta i färgen med samma intensivt gröna nyans som mycelet har. Ofta hittar man bara enstaka fruktkroppar, men ibland kan det finnas stora samlingar som gör att det ser ut att sitta en hel svärm blågröna öron på en murken pinne.

Det ska nämnas att det finns ytterligare en art som på samma sätt färgar död ved ärggrön, nämligen blek grönskål (Chlorociboria aeruginosa), som skiljer sig från föregående art på att ytan på fruktkropparna är blekt blågrön och inte rent blågrön som hos grönskål. Eftersom fruktkropparna ofta saknas får man ofta nöja sig med att säga att det är någon av dessa två arter som ibland klumpas ihop under det passande äldre namnet "grönvedens skålsvamp". Vi har hittat obestämbara blågröna mycel på flera platser, bland annat norr om Lillsjön och väster om Tumbo samt i lövskogarna sydväst om Bålnäs. Vid Bålnäs och väster om Tumbo har vi också hittat exemplar med fruktkroppar, i båda fallen var det de rent blågröna fruktkropparna som kännetecknar grönskål.

Den övre bilden visar en död gren färgad av mycel av en av grönvedsarterna och är tagen i ett aspbestånd nordost om Pukstugan 26/8. Den nedre visar något vissnande fruktkroppar av grönskål (C. aeruginacens) och är tagen i aspskogen ca. 400 m sydväst om Bålnäs 17/10.  

Vinbärsfuks

Vinbärsfuks (Polygonia c-album, lat. c-album = vitt c) är en allmän fjärilsart från samma familj som nässelfjäril och sorgmantel: familjen praktfjärilar (Nymphalidae). Vinbärsfuksen ser lite ut som en skadad nässelfjäril med sina flikiga vingar och sin färgteckning som påminner just om en enfärgad nässelfjäril. Ser man en vinbärsfuks med ihopslagna vingar slås man också av hur kamouflerad den annars ganska starkt färgade fjärilen blir. Vingundersidorna är skäckigt bruna, och fjärilen ser ut som ett visset löv när den vilar med vingarna ihopslagna. På bakvingarnas undersida ser man också anledningen till det lite speciella vetenskapliga namnet: där finns nämligen en liten vit fläck som påminner om bokstaven C.

Man ser ofta vinbärsfuksar  i lövskogsmiljöer som parker och trädgårdar där de drar fram sökande efter värdväxter. Fjärilarna ses också ofta besökande blommor där de sitter och dricker nektar. Det är en mycket karaktäristisk fjäril som knappast kan sammanblandas med någon annan svensk art. Vinbärsfuks förekommer dels i en vårgeneration från april till juni, dels i en sensommargeneration från slutet av juli. Äggen läggs på olika växter som brännässla, sälg, hassel och vinbär. Larven är spräckligt tecknad i orange, svart och vitt med taggiga utskott över hela kroppen.

I våras såg vi någon enstaka vinbärsfuks och med tanke på den för fjärilar (och människor) minst sagt dåliga sommaren som varit vädermässigt känner vi oss nöjda med att hittills ha sett enstaka exemplar under sensommaren och även nu i slutet av september. Bilderna är tagna 9/8 vid ristippen norr om Malexander där vi såg ett exemplar dra fram mellan åkertistlarna i jakt på mer nektar.

Peltigera extenuata, inte styverlav som vi trodde först!

Längs vägkanten norr om vägen mot Boxholm hittade vi nyligen ett bestånd av en filtlav som vi tyckte oss känna igen. Släktet filtlavar (Peltigera) är lätt att känna igen men arterna är destå krångligare att skilja från varandra. Filtlavar är ganska stora, plattade, bredflikiga lavor som oftast är brungröna till färgen när det är blött ute (de är oftast grå i torka), men det finns också enstaka arter som är rent gröna.  Ovansidan på filtlavarna är glatt och blank, medan undersidan oftast ser alldeles filtluden ut med något som ser ut som något typ av ådernät och rikligt med små rotlika fästtrådar utstickande.

Hursomhelst konstaterade vi att ovansidan av laven hade små fläckar av soral (dvs. små korn av svamphyfer och blågrönalger som kan spridas med vinden ock växa ut till nya lavar). Fantastiskt, tänkte vi! Det borde ju betyda att det är styverlav (Peltigera didactyla), för det är väl den enda svenska filtlaven med fläckar av soral på ytan tänkte vi och kändes oss nycket nöjda med att ha hittat en ny art som ingen av oss sett tidigare. När vi sedan kom hem och läste vidare upptäckte vi att den förut så lättigenkännliga styverlaven på senare år visat sig utgöras av två arter som vid snabb anblick var mycket lika varandra. Efter att ha forskat i saken kunde vi konstatera att det säkraste sättet att skilja de två arterna var deras kemiska egenskaper, och eftersom vi inte tagit med någon utrustning så fick säker bestämning vänta tills vidare.

Nu när vi återigen fått tillgång till reagens kan vi konstatera att det inte var styverlav som vi först trott utan den närstående Peltigera extenuata (lat. extenuata = förtunnad, reducerad), som fortfarande saknar svenskt namn. Arten Peltigera extenuata har först uppmärksammats på senare år och dess utbredning är inte fullständigt känd. Den tycks framförallt växa bland mossa i halvfuktiga miljöer, medan den så lika styverlaven framförallt förekommer på torrare lokaler.  Båda arterna har ganska små lober (centimeterbreda ungefär) som är brunaktigt grå till färgen med fläckar av soral på ovansidan. P. extenuata skiljer sig sedan på att den har massor av täta, grenade, vita, rotlika utskott på undersidan (styverlaven har glesare utskott som mot kanterna är ogrenade) och att soralfläckarna färgas röda av hypoklorit-lösning. Det är inte alltid stora skillnader man har att gå på. Vi gläder oss hursomhelst mycket över en ny art för vår lista och hoppas att vi ska kunna hitta även styverlav i socknen såsmåningom.

Bilderna är tagna 19/9 ett hundratal meter väster om Malexander längs vägen mot Boxholm.

Höst - hög tid för kryptogamer

Matta av kammossa (Ptilium crista-castrensis)

Hösten har nu tagit fäste på allvar och det börjar bli allt fler gula löv på träden. Vi som är intresserade av blomväxter kan tycka att hösten känns lite dyster, inte bara är odlingssäsongen slut men också för att det blir allt längre avstånd mellan blommorna man ser. Men man ska inte misströsta, som naturintresserad ska man ta fasta på att varje säsong har sin charm och hösten är en utmärkt tid för att ge sig ut och titta på många olika kryptogamer. Kryptogamer är egentligen en förlegad term som användes för att klumpa ihop alla växter och växtliknande organismer som inte hade frön, men man kan ofta se ordet användas. Till kryptogamerna fördes bland annat mossor, svampar, lavar, ormbunkar och lummerväxter.

Matta av (mest) väggmossa (Pleurozium schreberi)

Med undantag för ormbunkarna så är hösten en utmärkt tid för alla dessa grupper och även om arterna i många fall kan vara svåra att enkelt särskilja utan mikroskop så kan man ändå njuta av mångfalden som finns precis utanför husknuten. Går man in en bit i skogen här runt Malexander och tittar ner bland riset kan man hitta stora mängder av de tre mycket vanliga barrskogsmossorna husmossa (Hylocomium splendens), väggmossa (Pleurozium schreberi) och kammossa (Ptilium crista-castrensis). Väl inne i skogen kan man också titta på alla de olika lavar som växer på trädens stammar och grenar men även på marken bland mossorna.

Blandat husmossa (Hylocomium splendens) och väggmossa

Nu under hösten kommer vi försöka presentera lite olika mossor, lavar och svampar som är lätta att känna igen och som man ofta ser runt Malexander. Men givetvis kan det komma med några sällsyntheter som vi får syn på. Till exempel hittade vi nyligen norsk näverlav (Platismatia norvegica) i socknen: en sällsynt lav som i Sverige främst förekommer i Jämtland och Dalarna och som bara är känd från tre andra platser i Östergötland. Bilder och mer om den kommer givetvis så fort vi bara hinner.

Gulröd blombock - en röd och en gul

Den gulröda blombocken (Stictoleptura rubra, lat. rubra = röd) är en långhorning (fam. Cerambycidae) med mycket olika hannar och honor. Honorna är något större och bredare än hanarna och har tegelröda täckvingar och halssköld. Hanarna är gulbruna med svart halssköld och med tydligt sågade antenner. Den gulröda blombocken är en förhållandevis ganska stor art och en av de största blombockarna i Sverige (längd 10-20 mm). Honorna kan knappast sammanblandas med någon annan art med tanke på färgen och storleken; hanarna särskiljs från andra svenska blombockar på storleken tillsammans med de gula skenbenen.

Gulröd blombock påträffas framförallt i anslutning till barrskogar eftersom larverna lever i död barrträdsved såsom stubbar och gamla lågor. De vuxna djuren besöker gärna blommor (vi har dels hittat dem i blommande blekspirea, rönnspirea, strätta, spenört och palsternacka) men man hittar dem också i anslutning till döda, gärna solexponerade, barrträd. Gulröd blombock är utbredd i södra Sverige och är lokalt talrik där gynnsamma levnadsmiljöer finns. Detta tycks vara fallet i Malexander då vi har hittat arten lite varstans i socknen.

Den första bilden visar en hane i blommande strätta (Angelica sylvestris) och är tagen 1/8 strax väster om Linnevad nordost om Malexander. Den andra visar en hona i blommande blekspirea (Spiraea x rubella) och är tagen vid ödetorpet Karlsholm öster om Malexander.

Rosenvinge

Rosenvingen (Miltochrista minata, lat. miniata = cinnoberröd) är en liten (vingspann cirka 2-2,5 cm) gul och rosaröd fjäril från familjen nattflyn (Noctuidae). Den tillhör samma grupp inom familjen nattflyn (tribuset Lithosiini, lavspinnare) som den blygrå lavspinnaren som vi presenterat tidigare. Rosenvingen är en karaktäristiskt tecknad fjäril, med ockrafärgade framvingar med rosaröda kanter samt ett svart sicksackband och en rad svarta punkter i framvingens yttre del. Ingen annan Svensk fjärilsart har en motsvarande teckning, så får man en bra titt kan man känna sig säker på sin artbestämning.

Rosenvingen lever i skogsmark och hittas ofta dagtid då den besöker blommor i skogsgläntor. Arten flyger även nattetid, och går då att hitta vid lampor eller andra ljuskällor som den kan lockas till. Precis som hos den blygrå lavspinnaren lever larven av olika lavar.

Bilden är tagen 9/8 vid ristippen norr om Malexander där vi hittade ett exemplar sittande i en blomställning av palsternacka (Pastinaca sativa), den oätliga vildtypen av den vanliga rotgrönsaken.

Blygrå lavspinnare

Den blygrå lavspinnaren (Eilema lurideolum, lat. lurideolum = den lilla spöklikt bleka alternativt den lilla blekgula) är en liten (vingspann cirka 3-3,5 cm) grå och gul fjäril från familjen nattflyn (Noctuidae). Larverna lever av olika träd- eller stenlavar och fjärilen går att hitta under högsommaren i skogsmarker. Den blygrå lavspinnaren är tämligen lik de andra arterna i sitt släkte och skiljs på de blygråtonade vingarna med ett blekgult kantband som smalnar av till en liten spets bakåt samt att den har ljusa bakvingar. I vila lägger de vingarna bakåt platt över kroppen så att de gula bakvingarna döljs av framvingarna. Detta medför också att arten är tämligen kamouflagetecknad när den sitter och vilar på en lavbevuxen trädstam.

Vi har hittat den lilla fjärilen vid ristippen norr om Malexander och i skogen nordost om Pukstugan nu i månadskiftet juli / augusti. Bilderna är tagna 23/7 någon kilometer nordost om Pukstugan där vi hittade arten vilande på blad av klibbal.

Knärot - den mossiga granskogens orkidé

Knärot (Goodyera repens, lat. repens = krypande) är en liten vitblommig, hårig orkidé (familjen Orchidaceae) som växer i mossiga granskogsmiljöer som inte är allt för torra eller blöta. Knäroten blommar under högsommaren och är lätt att känna igen med de små vita blommorna som sitter i glesa ax tillsammans med den till marken tätt pressade bladrosetten med små, tvärnerviga blad. Som det vetenskapliga namnet antyder har knäroten ett krypande växtsätt: den växer med jordstammar och bildar ofta små sammanhängande bestånd där den trivs. Knäroten är en ganska liten orkidé: blomställningen blir ungefär en och en halv decimeter och bladen är bara några centimeter långa.

Är man ute tidigt på året i blåbärsgranskogar, med blicken fästad ner i mossan, kan man ibland ha turen att få syn på de små karaktäristiska bladrosetterna.  I juli - augusti när arten blommar är den betydligt lättare att få syn på då den kan lysa upp en mörk granskog med sina kritvita blommor. Arten är inte sällsynt men missgynnas av skogsbruk och förekommer främst i orörda barrskogsmiljöer.

Bilderna är tagna 31/7 vid kyrkstigens södra ände, precis norr om vindskyddet vid Svartens norra strand.

Rutlåsbräken - en liten raritet

Vid ett besök vid det gamla torpgrunden Karlsholm öster om Malexander i juli 2011 gjorde vi en mycket oväntad upptäckt i gräsmarken bakom den syrenbevuxna torpgrunden. Bland gamla bladrester stack en planta av en mycket ovanlig låsbräkenart upp: rutlåsbräken. Vi kunde knappast tro våra ögon, vi kände till rutlåsbräken och visste att den i Södermanland och Uppland (där vi exkurerat med våra kurser på universitetet) var sällsynt och svårfunnen. En kontroll på artportalen visade att det var en ännu större raritet i Östergötland. Fyndet i Malexander var en av mycket få rapporterade förekomster av arten i Östergötland på artportalen: en botanisk raritet i Malexander i klass med mosippan vid Movägen eller ärtvickern norr om Axsjön.

Rutlåsbräken (Botrychium matricariifolium, lat. matricariifolium = med blad som Matricaria, släktet Kamomiller) förekommer sällsynt i större delen av landet utom i fjällkedjan. Den förekommer på gräsmarker och i lundar. Det är en liten, späd art med ett finflikigt sterilt blad som sticker ut ganska högt upp på stammen. Även den fertila delen är ofta liten och späd. Sannolikt är arten starkt förbisedd, speciellt vid tillfällen då den växer bland gräs, då dess spädhet gör den mycket svårupptäckt. Den förekommer nåogot senare under året än månlåsbräken som vi presenterat tidigare. Rutlåsbräken är fridlyst i hela landet.

Vi har sedan vårt första besök försökt återbesöka lokalen med jämna mellanrum och har noterat en viss variation i hur många plantor som sticker upp. Första året noterade vi 26 plantor, 2013 1 planta och nu i år, trots körning med skogsmaskin vid torpgrunden och kapade slyträd över växtplatsen, 11 plantor. Vi tycker att det är mycket glädjande både att den är årsviss och att populationen tycks vara stabil! Bilderna är tagna 1/8 vid Karlsholm öster om Malexander. Den senare bilden visar en närbild med den finflika sterila delen nederst och den fertila bruna, druvklaseliknande delen i toppen. "Druvorna" är de små klotformade spororganen som redan spruckit upp när bilden togs; sporerna har spritts med vinden och kan förhoppningsvis etablera sig på nya platser i socknen!

Fyrbandad blombock

Den fyrbandade blombocken (Leptura quadrifasciata, lat. quadrifasciata = med fyra band) är en ganska stor och karaktäristisk skalbagge från familjen långhorningar (Cerambycidae). Täckvingarna har fyra gula band som också gett arten dess svenska och vetenskapliga namn. Den fyrbandade blombocken är ganska stor (1-2 cm) och besöker ofta blommor av till exempel strätta, spenört eller älggräs. Larverna utvecklas i död ved av olika lövträd och arten finns spridd i större delen av landet. Den kan knappast förväxlas med någon annan art. Mest lika är den smalvingade blombocken (Strangalia attenuata) och den fläckiga blombocken (Rutpela maculata) som dock lätt skiljs på att de har rödgula och inte svarta ben som den fyrbandade blombocken har.

Vill man leta efter fyrbandade blombockar kan man göra det från slutet av juni en bit in i augusti. Lämpliga platser att leta på är längs blomrika vägkanter eller hagmarker med god tillgång på lövträd. Lättast är den att upptäcka när den besöker blommor, då den tenderar att sticka ut med sin storlek och karaktäristiska teckning.

Bilden är tagen 31/7 vid en örtrik vägkant väst om Mörtsjön nordost om Malexander.

Tallört

Tallörten (Monotropa hypopitys, latinisering av grekiska hypopitys = under tall) är en parasitisk växt i familjen ljungväxter (Ericaceae). Hela växten är vit med en blekt gul anstrykning vilket kommer sig av att den saknar klorofyll. Istället för att anskaffa sig näring genom fotosyntes som de flesta andra växter får den näring genom att parasitera på bland annat mykorrhizasvampar. Tallörten sträcker sig upp genom mossan som en spöklik hand i mörka barrskogar under hög- och sensommaren, med små fjällika blad längs stammen och en klase långsmala vitgula blommor i toppen. Först slokar hela växten men sträcker sig sedan uppåt när den går i frukt. Tallörten blir oftast en dryg decimeter hög. Den bleka färgen och formen gör tallörten mycket karaktäristisk, och den kan knappast förväxlas med någon annan växt utom möjligtvis orkidén nästrot som dock är brunare i färgen, inte har klocklika blommor och företrädelsevis växer i lövskogsmiljöer.

I Malexander har vi hittat tallört på flera olika platser, bland annat i tallskogarna just väster om Malexander och längs kyrkstigen. Bilderna är tagna söder om Månhult 31/7 bland husmossa (Hylocomium splendens) i mossig barrskog.

Månlåsbräken

Familjen låsbräkenväxter (Ophioglossaceae) är en familj ormbunkar som är avlägset släkt med de andra familjer ormbunkar som finns i Sverige. Låsbräkenväxterna tros vara närmast besläktade med en grupp risiga ormbunkar från torra tropiska områden (fam. Psilotaceae) och med fräkenväxterna (fam. Equisetaceae). Låsbräkenväxterna är representerade av åtta arter fördelade på två släkten i Sverige, varav de flesta är ganska ovanliga. Dessutom är alla arter ganska svåra att få syn på även om man befinner sig på en plats där de finns, vilket bidrar till att göra de flesta av dem ganska lätta att förbise.

Den vanligaste arten i Sverige är månlåsbräken (Botrychium lunaria, lat lunaria = månformig) som växer på näringsfattiga gräsmarker som torrbackar, slåtterängar, hagmarker och grusvägskanter. Det är framförallt en försommar art som går att hitta ungefär från mitten av maj, men den kalla vår och sommar vi haft i år har gjort att de fortfarande tycks vara i fint skick på flera platser. Den lilla växten (den blir sällan över en dryg decimeter hög) har ett litet blad som är delat i två delar: en steril bladlik del och en sporbärande del som ser ut lite som en liten druvklase innan sporkapslarna öppnats. Den bladlika skivan sticker ut ganska långt ner från stammen och har stora halvmånelika flikar och rundad omkrets.

Månlåsbräken är en karaktäristisk hagmarksart som gynnas av näringsfattiga förhållanden där omgivande vegetation är lågvuxen och gles. I och med att Malexander till stor del ligger på ett randdelta, med genomsläppliga sandjordar i byn är förhållandena i byn naturligt goda för månlåsbräken och vi har hittat den på gräsytor inne i byn. Har man en näringsfattig gräsmatta med till exempel backnejlikor och gråfibblor på tomten kan det vara lönt att hålla ögon öppna efter månlåsbräken. Bilderna är tagna en knapp kilometer nordost om Pukstugan norr om Malexander i en torr kant av en grusbilväg.

Sammetsfotad pluggskivling

Nu när svampsäsongen börjar komma igång på allvar kunde det väl vara lämpligt med ett inlägg om just en svamp.

Den sammetsfotade pluggskivlingen (Tapinella atrotomentosa, lat. atrotomentosa = svarthårig) från familjen Paxillaceae är en art man kan hitta i barrskogar, och som är ganska lätt att känna igen. Som man kan höra på namnet är den sammetsfotade pluggskivlingen en skivling, men är nära släkt med sopparna, vilket man kan se på att skivorna är lätta att lossa från hatten på samma sätt som porlagret hos soppar är lätt att lossa från hatten. Hatten hos sammetsfotad pluggskivling är brun och den snedställda foten är brunt sammetsluden. Det är inte en matsvamp, men ska tidigare ha använts för att färga ullgarn. Vi hittade ett exemplar 31/7 bland lingon och renlavar i tallskog en knapp kilometer sydväst om Månhult nordost om Malexander.

Vitfläckig guldvinge

Vitfläckig guldvinge (Lycaena virgaureae, lat. virgaureae = gullrisets) är en liten fjäril (vingspann cirka 2,5-3,5 cm) från familjen juvelvingar (Lycaenidae) med lysande orangefärgade vingovansidor hos hanarna. Blande de svenska representanterna från familjen juvelvingar finns bland annat fyra arter guldvingar samt snabbvingarna och blåvingarna. De flesta av dessa arter har vackert skimrande vingovansidor. Hos den vitfläckiga guldvingen är honorna är betydligt mer diskret färgade än hanarna, med mer dovt orangefärgade vingovansidor med spridda svarta fläckar. Både hanar och honor har dock karaktäristiska vingundersidor med en liten rad vita fläckar som skiljer dem från de andra svenska guldvingarna.

Arten finns i nästan hela Sverige, och flyger på blomrika marker under sensommaren då den drar fram som ett litet orange skimmer. I Malexandertrakten kan det vara värt att spana efter den längs kanterna av skogsbilvägarna norr om Malexander som ofta är väldigt blomrika, med rika förekomster av flera typiska ängsväxter som ängssyra, ängsvädd och åkervädd. Larverna av vitfläckig guldvinge lever på ängssyra vilket kan tyckas en smula märkligt med tanke på det vetenskapliga namnet som antyder en koppling till gullris (Solidago virgaurea), men så kan det vara ibland: det första namn som getts en art har prioritet och kan inte bytas vid senare tillfälle bara för att det är lite opassande. Gjorde man så skulle det bli i princip omöjligt att hålla reda på namnen och vilket art som avses med vilket namn, så man får leva med att namn är lite konstiga ibland.

Den första och den sista bilden är tagna en knapp kilometer nordost om Pukstugan norr om Malexander 8/7 2011 och visar vingarnas ovan- respektive undersida på en hane. Den mellersta bilden är tagen vid Högbo öster om Malexander 3/8 2015 och visar vingovansidor hos en hona.

Hagtornsfjäril

Hagtornsfjärilen (Aporia crataegi, lat. crataegi = hagtornens) är en stor vit fjäril från familjen vitfjärilar (Pieridae) som man lätt kan känna igen på den ganska stora storleken (vingspannet blir cirka 5,5-7,5 cm), tillsammans med de rent vita vingarna med tydligt markerade svarta vingribbor på såväl ovan- som undersida. Ingen annan av de svenska vitfjärilarna (dit bland annat raps-, rov- och kålfjäril hör) blir lika stor, och ingen av de andra arterna har heller lika tydligt markerade vingribbor. Möjligtvis skulle hagtornsfjärilen kunna förväxlas med den mycket sällsynta mnemosynefjärilen som dock har brett genomskinliga spetsar på framvingarna och två svarta fläckar på framvingarnas ovansida. I Malexander förekommer dock ingen sammanblandningsrisk mellan dessa två arter efter som mnemosynefjärilen inte förekommer här. Men är man i Blekinge eller Norrtälje skärgård kan man behöva titta lite nogrannare.

Hagtornsfjärilen är inte så värdspecifik som namnet antyder, utan lägger sina ägg på ett par olika träd och buskar i familjen rosväxter (Rosaceae), bland annat hagtornar, rönn, slån och vildapel. De vuxna fjärilarna flyger från slutet av maj fram till mitten av juli och besöker ofta blommor.

Den första bilden visar parning av hagtornsfjärilar och är tagen 2/7 2011 drygt 700 m norr om Axsjöhult öster om Malexander. Den andra visar den skarpt svartribbade vingundersidan och är tagen 23/7en knapp killometer norr om Pukstugan norr om Malexander.

Kungstrollslända - en av våra största trollsländor

En mycket karaktäristisk och näst in till majestätisk trollslända är kungstrollsländan (Cordulegaster boltonii, lat. boltonii = Boltons, uppkallad efter en okänd Bolton) från familjen kungstrollsländor (Cordelugasteridae). Det är en av våra största trollsländor, med ett vingspann på 9-10 cm och en kroppslängd på dryga 9 cm. Hanarna, som är något mindre än honorna, kan också särskiljas på att bakkroppen blir klubblikt utsvängd mot spetsen medan honornas är jämnbred och har en lång tagg i spetsen. Kungstrollsländan är karaktäristiskt tecknad med sina gröna ögon och svarta kropp med gula fläckar, en teckning den är ensam om i Sverige (de enda arterna med liknande teckning är möjligtvis flodtrollsländorna som dock är betydligt mindre). Den enda art trollsländor i Sverige som blir större än kungstrollsländan är kejsartrollsländan (Anax imperator) som har en mer sydlig utbredning.

Kungstrollsländans larver lever i rinnande vatten i skogsmark vilket också är den miljö där man oftast hittar de vuxna djuren under sommaren. Vuxna kungstrollsländor kan flyga långa sträckor och påträffas ibland utanför sina vanliga miljöer, men det är framförallt i skogslandskapet de finns. Som hos andra trollsländor är larverna rovdjur och lever av andra små djur i vattnet där de spenderar större delen av sitt liv. Kungstrollsländan är en häftig syn då de kommer förbisvepande med prasslande vingar när man står och spanar längs en bäck i skogen: som ett prasslande gulfläckigt streck drar de förbi en, ofta patrullerande längs ett vattendrag.

Båda bilderna är tagna 23/7 på två olika platser (vi hade turen att hitta kungstrollslända två gånger samma dag fast ingen av oss sett den förut!): den första (som visar en hane) längs en grusväg en knapp kilometer norr om Pukstugan norr om Malexander och den andra (som visar en hona från sidan) vid en liten vattensamling ett hundratal meter norr om Pukstugan.

Några blombockar samlade

De arter som på svenska kallas för blombockar är arter från flera olika släkten i familjen långhorningar (Cerambycidae) (samma familj som större timmerman tillhör). De flesta arterna är ganska små och brunaktigt eller tegelrött färgade. Blombockarna sammankopplas av sina svenska namn som anspelar på arternas beteende att uppsöka blommor, där de ofta kan ses sittande på soliga högsommardagar.

I bilden ovan kan man urskilja tre av de vanligare arterna: ängsblombock (Stenurella melanura, grekiska melanura = svartsvansad), fläckhornad blombock (Stictoleptura maculicornis, lat. maculicornis = fläckhornad) och smalblombock (Alosterna tabacicolor, lat. tabacicolor = tobaksfärgad). Alla dessa tre är allmänna i större delen av Sverige, och är ofta ganska lätta att hitta om man ger sig ut och letar på soliga dagar.

I det övre högra hörnet syns två honor och en hane av ängsblombock, vars honor (ljusröda pilar) lätt känns igen på de karaktäristiskt tecknade teckvingarna med röda sidor och svart mitt och spets, hanen (mörkröd pil) är svårare att särskilja men är något mindre än andra snarlika arter (de blir 6-10 mm långa).

Den fläckhornade blombock (svart pil) som syns i bildens nedre vänstra hörn är lätt att känna igen på de gulbruna täckvingarna kombinerat med de fläckiga antennerna (basen på varje antennsegment är gult, medan spetsen är svart) och är något större än föregående art (7-11 mm).

Slutligen syns i mitten av blomman en smalblombock (blå pil) som känns igen på den lilla storleken (6-10 mm) och de ljusa (rödgula) benen tillsammans med den bruna färgen.

Alla dessa tre arter finns att finna i olika blommor (ofta på åkervädd som på bilden men även andra arter som prästkragar, strätta, väddklint eller röllika för att nämna några) från tidig sommar fram till början av hösten. Larverna av dessa tre arter blombockar lever i veden av olika löv- och barrträd. Bilden är tagen 23/7 i kanten av en grusväg knappt en kilometer nordost om Pukstugan norr om Malexander.

Den andra bilden är tagen 2/7 2011, drygt 700 m norr om Axsjöhult öster om Malexander och visar ytterligare en blombocksart: hårig blombock (orange pil) (Pedostrangalia pubescens, lat. pubescens = hårig), som är betydligt mer lokalt förekommande än de tre tidigare presenterade arterna. Hårig blombock förekommer främst på norra Gotland och i tallskogsområdena i östra Östergötland och Småland. Det är den största av de här presenterade blombockarna (12-17 mm) och har starkt håriga, ljusbruna, täckvingar, och gula tibier (bensegmentet innan foten börjar). Ibland är exemplar av hårig blombock helsvarta, och kan då kännas igen på storleken, hårigheten och den något droppformade kroppen. Djuret till vänster i bilden är en hane av ängsblombock som nämnts tidigare.

Som nämnt ovan finns det ett antal olika arter blombockar och vi hoppas att hitta fler av dem så att vi kan få bilder på alla sorter som kan tänkas finnas i socknen.

Grönvit nattviol - en nattdoftande orkidé

Den grönvita nattviolen (Platanthera chlorantha, grekiskans chloros = grön, anthos = blomma) är en inte helt vanlig orkidé (familjen Orchidaceae) som förekommer på olika typer av gräsmarker som hagar, ängar och gräsrika skogsmarker. De blommar under tidig sommar, ungefär från mitten av juni till en bit in i juli. Den har oftast två ganska breda, glänsande blad som sitter långt nere vid marken, medan blomställningen kan ha små reducerade blad. Blommorna doftar starkast på kvällen och har långa sporrar och sitter i en ganska lång klase. Den grönvita nattviolen är mycket lik arten nattviol som är något vanligare på samma typer av mark. De två arterna nattviol skiljs på hur pollinierna (de pollenbärande strukturerna i blommorna, inringade på den nedre bilden) ser ut. Den grönvita nattviolen har pollinier som är snedställda och långt åtskilda nedtill, medan nattviolen har tätt sittande pollinier som är parallella. Båda arterna har ofta gröna inslag på blommorna, även om det svenska namnet kanske kan tyckas antyda att nattviolen inte skulle vara fullt så grön som den grönvita. I sporren samlas nektar som lockar till sig fjärilar med långa sugsnablar som når ner till botten av sporren samtidigt som de slår i pollinierna och på så sätt får med sig pollen till nästa blomma de besöker.

När man ändå nämner pollinering så kan det vara intressant att veta att en vetenskaplig studie (Nilsson 1983) på pollineringen hos nattviolerna visade att skillnaden i polliniernas placering hos de två arterna starkt påverkade frekvensen av korspollinering mellan arterna. Fjärilar som besökte grönvit nattviol fick pollen från de brett sittade pollinierna på ögonen och ögonens baser medan fjärilar som besökte vanliga nattvioler med smalt sittande pollinier fick pollen på basen av sugsnabeln. När fjärilarna sedan drog vidare var sannolikheten större att pollen som satt på ögonen hamnade på en annan grönvit nattviol än en vanlig, vilket på så sätt minskar chansen att pollen hamnar på fel art. En exempel på hur en liten förändring i struktur kan få stora effekter på interaktioner mellan olika populationer.

En något utvecklad sidnot blev det. Iallafall kan vi konstatera att den grönvita nattviolen är den vanligare av de två arterna i Malexandertrakten (vi har trots idoga försök inte kunnat hitta den vanliga nattviolen...) och förekommer lite varstans: exempelvis i hagarna norr om Tumbo, i barrskogen öster om Bosagölarna, i gräsmarkerna precis öster om Pelarberget och vid allmänningen söder om gamla skolan. Som alla andra arter orkidéer i Sverige är den grönvita nattviolen fridlyst. Bilderna är tagna norr om Tumbo 20/6, de första visar en planta och en närbild på sporren. Den sista bilden visar en närbild av blomman med polliniediskarnas placering markerad med röda cirklar.

Källa:
Nilsson, L. A. 1983. Processes of isolation and introgressive interplay between Platanthera bifolia (L.) Rich and P. chlorantha (Custer) Reichb. (Orchidaceae). Botanical journal of the Linnean society 87 (4), 325-350.

Revlummer

Revlummer (Lycopodium annotinum) är en av de större svenska lummerväxterna (fam. Lycopodiaceae) och växer i gamla mossiga barrskogar. Revlummer växer med långa utlöpande revor och bildar ofta stora, vintergröna, bestånd i lämpliga miljöer. Bladen är små och ser ut att sitta i små kransar kring de små uppstickande skotten. Lummerväxterna är inte blomväxter utan tillhör en mycket äldre utvecklingslinje (de äldsta kända fossilen av lummerväxter är runt 400 miljoner år gamla), och i toppen av skotten kan man ibland se ett sporbärande organ som ser ut som en liten avlång kotte. Revlummer är mycket långsamväxande och kräver störningsfria miljöer för att trivas och är också förbjuden att plocka med rötterna; skörd av små delar för husbehov är däremot tillåtet. Runt Malexander är revlummer den vanligaste lummerväxten, men även mattlummer och lopplummer förekommer ganska allmänt. Mattlummer är mest lik revlummer men har blad med långa hårspetsar och flera spororgan i toppen på stammarna. Lopplummer skiljer sig på att den inte växer revat och har sina spororgan fästade i bladveck i övre delen av stammarna.

Bilderna är tagna 20/6 på udden väster om Malexanders småbåtshamn och visar ett litet bestånd samt en närbild på ett spororgan i toppen av skottet.

Mindre påfågelspinnare

Den mindre påfågelspinnaren (Saturnia pavonia, latin pavo = påfågel ) från familjen påfågelspinnare (Saturniidae) är en mycket karaktäristisk fjärilsart som går att hitta på hedar och mossar under försommaren. Den mindre påfågelspinnaren är en tämligen stor fjärilsart: honor kan ha ett vingspann på dryga 7 centimeter. Hanar och honor skiljer sig både sett till storlek och färg: honorna är som regel större och har gråtonade vingar medan de något mindre hanarna har orangea vingar och större, mer kamlika, antenner. På både fram och bakvingar finns stora ögonfläckar som tros avskräcka rovdjur från att anfalla. Arten har som många andra fjärilar mycket karaktäristiska larver som till en början är svarta och borsthåriga men med tiden blir gröna med gula (oftast) prickar beklädda med små svarta borst. Larverna har rapporterats leva på en mängd olika växtarter.

Trots storleken och den anmärkningsvärda teckningen är det inte en speciellt lättupptäckt art. Hanar är dagaktiva och kan se flyga på öppna hedmarker eller mossar i sin jakt på de främst nattaktiva honorna. Båda hanar är honor är mycket kortlivade (hanar uppges leva endast 2-3 dagar) så det gäller kanske att man har lite tur för att lyckas hitta en.

Bilden är tagen 31/5 2011 på Karlsromossarna nordost om Stora och Lilla Tväsjön norr om Malexander. Vi hittade bilden när vi tittade igenom några av våra tidigare bilder och kände genast att det var en art vi helt enkelt måste skriva några ord om: en stor spinnare som ser lite ut som tagen direkt från regnskogen, fast på en mosse i tallskogen! Dessvärre kommer inlägget lite sent. Vill man hitta en mindre påfågelspinnare ska man med fördel vara ute tidigare om man är i södra sverige, arten är aktiv fram till ungefär slutet av juni. Dock kan nämnas att de har senare flygtid längre norrut så har man planerat sin semester norrut och gärna vill se en kan det väl vara påpassligt att hålla ögonen lite extra öppna för stora fjärilar!

Aspfjäril - en stor doldis

Aspfjärilen (Limenitis populi, latin populi = aspens) är en stor dagfjäril med ett vingspann på mellan 7 och 9 centimeter. Trots den stora storleken är aspjärilar ganska svåra att få syn på eftersom de spenderar större delen av tiden uppe trädkronor. Aspfjärilar lägger sina ägg på asplöv och behöver sålunda aspar för att klara sig. De vuxna fjärilarna dyker upp under försommaren och går ibland att hitta sittande i blommor eller på grusvägar efter regn där de gärna dricker vatten i små pölar. Aspfjärilen går knappast att blanda ihop med någon annan svensk fjärilsart utom möjligen sälgskimmerfjärilen som dock är sällsynt och främst förekommer i Skåne. Sälgskimmerfjärilen skiljer sig genom att den har ett smalare vitt vingband och en liten orangekantad ögonfläck på vardera bakvinge. Om man promenerar längs en skogsväg i Malexander och ser en stor blåaktig fjäril dra förbi på tunga, breda, vingar kan man vara rätt säker på att det var en aspfjäril. Har man tur sätter den sig en stund och låter en beundra de vackra om än diskret färgade vingarna.

Bilden är tagen 3/7 2011 på Danielshammarvägen, 400 meter nordväst om Hällebo.

Strimlus, en till rödsvart skinnbagge

Strimlusen (Graphosoma lineatum, latin lineatum = streckad) är en randig skinnbagge från familjen bärfisar (Pentatomidae) och Södermanlands landskapsinsekt. Strimlusen är lätt att känna igen på den rödsvarta streckade teckningen på ryggen och den prickiga buken. Det är en vanlig bärfis som finns att finna i alla möjliga öppna miljöer där man ofta hittar dem krypande i blommor av olika flockblommiga växter (fam. Apiaceae) som hundkex eller kirskål. Strimlusen är en sommarinsekt som dyker upp senare på sommaren (runt mitten av maj) än de två tidigare presenterade skinnbaggarna eldlus och bräsmabärfis. Liksom andra arter i familjen bärfisar har de stinkkörtlar på undersidan av kroppen som de mer än gärna utsöndrar stinkande sekret från om man plockar upp dem. Strimlössen parar sig under början av sommaren och  larverna blir vuxna mot slutet av sommaren. De nya vuxna djuren är under hösten blekare i färgen men blir fullt utfärgade efter att de övervintrat.

Bilden är tagen 28/6 vid ristippen norr om Malexander.