Ärgnål - för skarpögda skogsvandrare

En art som man med största sannolikhet passerar regelbundet i barrskogarna runt Malexander utan att vara medveten om det är den lilla laven ärgnål (Chaenotheca furfuracea, latin furfuraceus = grovmjölig). Ärgnålen tillhör en grupp lavar (f.d ordningen Caliciales) som sammankopplats eftersom de flesta arterna bildar en sotande spormassa i toppen på fruktkropparna (som också oftast är skaftade, rätt likt en liten spik eller knappnål). Denna grupp har dock visat inte bestå av närbesläktade arter utan av arter som utvecklat liknande karaktärer. Med hjälp av molekylära analyser har man kunnat påvisa att många av gruppens arter hör hemma i helt olika familjer. (Tack till Mats Wedin för kommentarer om de mazaedie-bärande lavarnas släktskap)

Nog om släktskapet nu och tillbaka till ärgnålen. Större delen av laven bildar ett ärggrönt "mjöl" med små ljusbruntoppade "spikar" utstickande. Ärgnålen är som nämnt mycket liten, och växer dessutom främst på undersidan av utstickande tallrötter (på rotvältor, vägskärningar, rasbranter o.dyl.) i skuggiga lägen. Den är mycket vanlig, så om man ger sig ut och letar på lämpliga ställen hittar man den i princip alltid, även om förstoringsglas eller lupp kan vara nödvändigt för att studera den mer i detalj...

Bilden ovan visar spororganen i närbild; den nedre en storleksjämförelse  och växtplatsen (bland barrträdsrötter i övre delen av en vägskärning). Båda bilderna är tagna 3/5 strax norr om den gamla torpgrunden vid Ramfallskvarn. 

Kabbleka

En av de riktiga försommarkaraktärerna när det kommer till kärlväxter är kabblekan (Caltha palustris, latin palus = kärr) från familjen ranunkelväxter (Ranunculaceae), som är vanlig så här års på blöt mark som stränder, kärr och diken. Kabblekans stora, kraftigt gula, blommor kan lysa upp även de mörkaste diken och skogskärr, och ofta bildar den stora bestånd där den trivs. Kabblekan känner man igen på dess stora blommor, stora vaxiga, mjukt hjärtformade blad med mjukt sågade kanter, och kraftiga stjälkar. Efter blomningen bildar frukterna en liten taggig boll som påminner om en liten spikklubba i toppen på blomskaften. Bilderna är tagna 3/5 på olika platser: den översta vid dammluckan vid Ramfalls kvarndamm. den mellersta vid våtmarken söder om Ramfallskvarn, och den nedersta vid Malgens sydöstra strand norr om Tumbo. Även i dikena längs Boxholmsvägen och Kisavägen förekommer stora mängder kabbleka, men vi har även sett stora mängder längs Danielshammarvägen.

Skatnäva

På öppen mark i socknen kan man stöta på en av våra minsta nävor: skatnävan (Erodium cicutarium, latin cicutarium = lik Cicuta, sprängört, vilket enbart borde kunna syfta på bladens form...). Till skillnad från övriga svenska nävor har skatnävan parflikiga och inte handflikiga blad och kronan är inte jämnt symmetrisk runtom, utan har ett symmetriplan (därmed en höger och en vänstersida om man så vill), vilket syns speciellt tydlig på exemplaren nedan som har mycket utpräglade svarta fläckar på två av kronbladen. Fläckarna på kronbladen varierar i intensitet och ibland hittar man examplar helt utan fläckar. Skatnävans blad är liksom många andra nävor aromatiska och doftar (inte speciellt gott förvisso) om man gnider på dem. Skatnävan tycks vittspridd runt Malexander och speciellt på platser med sandig, solig, något störd jord (som i vägkanter, planteringar, hästhagar o. dyl.) tycks den dyka upp lite varstans. Om man bara tittar på blomman kan man kanske ana släktskapet med pelargonerna som skatnävan står sig väl i tävlan mot vad gäller skönhet, och även om den knappa storleken gör att den lätt passerar obemärkt när den inte blommar, kan man knappast undgå de lysande skära blommorna en solig dag i maj.

 Bilderna är tagna 3/5, i hagmarkerna norr om Tumbo där skatnävan förekommer rikligt. Även längs Tumbovägen mellan Kisavägen och Sommarhagen förekommer de rikligt längs sidorna.

Örtaggsvamp

En av våra  favoritsvampar är örtaggsvampen (Auriscalpium vulgare, latin vulgare = vanlig), som vi har stött på lite varstans ute i skogen. Den här lilla bruna, 4-5 cm höga, taggsvampen växer på döda tallkottar, vilket kanske är en del av förklaringen varför vi stött på den så ofta runt Malexander (Här är ganska gott om tall trots allt). Hela svampen är läderartat seg och den lilla snedställda hatten är alldeles borsthårig. Även om man först inte ser några kottar i närheten av svampen kan man räkna med att hitta en om man bara krafsar mossan åt sidan. Ibland är det svårt att förklara varför man gillar en art, men nog är det något visst med en liten seg, borstig svamp som lever på döda tallkottar. Oss veterligen är de inte ätliga, och som alltid med svamp är det bäst att låta bli om man inte vet säkert att det är ofarligt.

Bilderna är tagna 2/5 i tallskogen söder om vägen precis där man svänger av Boxholmsvägen mot St. Jordgölen.

Två brosklavar och slånlav

Om man går från torget i Malexander ner mot kyrkan lägger man snabbt märke till de lavtäckta träd som står planterade längs Kyrkovägen. På lönnarna upp mot torget är två olika arter brosklavar speciellt iögonfallande, brosklaven (Ramalina fraxinea, fraxinus = trädet ask) och den mjöliga brosklaven (Ramalina farinacea, latin farinacea = mjölig). Dessa två arter, i synnerhet brosklaven, växer på gamla lövträd, särskilt rikbarksträd (träd med goda förhållanden för många lavar) som asp, ask och lönn, ofta i anslutning till åkrar eller grusvägar där näringsrikt damm virvlar upp. Vid första anblick kan de tyckas rätt lika varandra men skiljs lätt på att den större och mer bredflikiga brosklaven har stora häftstiftslika apothecier (sporbärande organ) spridda över bålen, medan den mjöliga brosklavens smala bålflikar längs kanterna spricker upp i små mjöliga soralfläckar (soral är små kulor av svamptrådar och alger som trillar ut och kan växa ut till en ny lav).

Ovan från vänster till höger: brosklav (Ramalina fraxinea) och mjölig brosklav (Ramalina farinacea). Nedan: Närbild på kantsoral hos mjölig brosklav: barken spricker upp och blottar korn av svamphyfer blandat med alger som kan trilla av och växa ut till nya lavar

Tittar man runt en stund på lönnarna hittar man kanske också slånlaven (Evernia prunastri,  prunus = plommonsläktet, dit bl.a. slån räknas) som också trivs på bark, men inte är lika specifik i sina växtplatser som de två föregående, utan växer på de flesta lövträd och ibland även på barrträd. På lindarna framför kyrkan kan man se att de båda brosklavarna i princip helt saknas, men att slånlaven förblir vanlig. Slånlaven kan tyckas snarlik brosklavarna men skiljs snabbt på att den har olika färg på ovan- och undersida: ovansidan delar brosklavarnas blekt blå-grå-gröna färg medan undersidan är renare vit (På de båda brosklavarna syns ingen skillnad mellan ovan- och undersida). Slånlaven är ofta delvis täckt av soral på undersidan som gör att den kan se lite grågrön-mjölig ut, men oftast lyser det vita igenom, åtminstone fläckvis.

Slånlav (Evernia prunastri).

Det kan vara värt att veta att lavarna inte parasiterar på träd utan får sin energi från de alger de lever i symbios med, de utnyttjar bara barken som en plats att växa på. Samtliga bilder är tagna 2/5 på de gamla lönnarna i norra delen av Kyrkovägen inne i Malexander.