Svartfläckiga lönnlöv? - Lönntjärfläck

Lönntjärfläck (Rhytisma acerinum, lat. acerinum = lönn-, här blir betydelsen lönn-Rhytisma) är en svampart från familjen Rhytismataceae med ett mycket passande svensk namn, för den ser verkligen ut som en liten fläck av tjära där den växer på ett lönnlöv. Lönntjärfläckar ser under hösten ut som en svart fläck med en tydlig gulaktig kan runt och välutvecklade exemplar kan bli några centimeter breda. Det svarta man ser på bladen är svampens hyfer som bildar en tämligen tät svart massa i vävnaden på lönnlöv. I den svarta massan bildas svampens små fruktkroppar som övervintrar på de fallna bladen för att under våren sprida sina sporer så att nya löv kan infekteras. Svampen har ingen märkbar påverkan på trädets hälsa, utan kommer tillbaka år efter år utan att ställa till något större besvär.

Lönntjärfläck är mycket vanlig och är speciellt lätt att upptäcka under sensommaren när färgen börjar bli mer välutvecklad. Den går att hitta under sen vår och försommar också, men då är den svarta färgen inte utvecklad, och infektionen syns bara som svagt gula fläckar. Lönntjärfläcken angriper i Sverige olika arter av lönnar bland annat skogslönn (Acer platanoides) och tysklönn (A. pseudoplatanus). Under hösten går det knappast att hitta en enda lönn utan spår av lönntjärfläck, och eftersom svampen övervintrar på multnande löv kan man också leta efter den även efter att löven fallit. En utmärkt art att spana efter nu i höst när lövkrattandets tid närmar sig! Bilderna är tagna 19/10 vid de gamla lönnarna längs kyrkvägen i Malexander.

Sotlav - petar man, förstår man.

Sotlav (Cyphelium inquinans, lat. inquinans = nedsmutsande) är en lavart som förut fördes till familjen Caliciaceae. Caliciaceae sammankopplades framförallt av den sotande spormassa som bildas på fruktkropparna, något som är anledningen till såväl det svenska som det vetenskapliga namnet hos sotlav. Till samma familjen hörde även bland annat ärgnål (Chaenotheca furfuracea) som vi presenterat i ett inlägg tidigare i år. Senare forskning har dock visat att denna grupp inte kan räknas som en egen familj, utan egentligen är en del av den större familjen Physciacae.

Nog om släktskapen nu. Många av arterna med sotande spormassa är ganska sällsynta, och växer ofta på lite ovanliga substrat som torrakor och obehandlat virke som inte är lika vanligt som det var för några hundra år sedan. Många av arterna är ganska lätta att känna igen och används som signalarter av skogsstyrelsen, det vill säga att de antas växa i miljöer där andra, ännu sällsyntare, arter kan tänkas trivas och som har höga naturvärden. Sotlav är just en sådan signalart och växer bland annat på den uppspruckna barken på grova ekar och vårtbjörkar, men även på avbarkad granved och obehandlat virke, gärna i soliga lägen. Själva laven, om man nu ska lyckas komma fram till den till slut, är en skorplav och grå till färgen. Ytan är knöligt, vårtig till formen och ofta förekommer tämligen rikt med svarta fruktkroppar som är helt oskaftade, och som ofta har en vitaktig kant längs sidan. Laven blir oftast inte speciellt stor, utan är ofta bara några centimeter bred. Drar man försiktigt med fingret över ytan på fruktkropparna ser man att spormassan efterlämnar tydliga svarta streck på fingret. Sotlaven förekommer i stort sett i hela landet, utom i fjällkedjan, och har sin huvudutbredning i de södra delarna.

Vi har hittat sotlav på en grov björkstubbe vid den gamla åkern vid Garpavägen mellan Bålnäs och Malexander och nere i Bjälnäs naturreservat. Det visade sig också att den också växer på toppen av nästan alla stängelstolpar på elstängslet väster om vägen som leder ner från Bålnäs till Dyviken. Det ska i all ärlighet sägas att vi inte har letat speciellt efter sotlav och de är ganska lätta att missa om man inte aktivt letar, så vi tror att den kan tänkas dyka upp på fler platser bara man spanar lite mer noggrannt. Den övre bilderna är tagen vid elstängslet nämnt ovan 18/10, och den nedersta är tagen i Bjälnäs naturreservat 19/10.

Blodlav

Blodlav (Mycoblastus sanguinarius, lat. sanguinarius = relaterad till blod eller täckt av blod) är en tämligen karaktäristisk lav från familjen Mycoblastaceae. Vid första anblick är blodlav väldigt lik en mängd andra grå skorplavar med svarta fruktkroppar, men om man har hittat ett exemplar med skadade fruktkroppar, eller om man är lite fräck och skrapar med nageln på en av fruktkropparna så visar sig ett mycket karaktäristiskt drag som också förklarar det svenska namnet: artens märg är nämligen tydligt röd under fruktkropparna! Arten är en skorplav, dvs. den växer tätt tilltryckt till sitt underlag och består i princip bara av en tunn grå (om det är blött ute är den ofta grågrönaktig)  skorplik bål med små utstående svarta fruktkroppar. Arten växer framförallt på stammar av björkar och barrträd, men går ibland att hitta på stenar.

Vi har hittat blodlav på björkar på några olika platser i socknen och bilderna är tagna i en sumpgranskog i Pukehåls natturreservat nordost om Pukstugan 26/8 där vi hittade blodlav på flera stammar av glasbjörk. Den nedre bilden visar en närbild av den röda märgen samt bålens och fruktkropparnas utseende.

Grönskål

Grönskål (Chlorociboria aeruginascens, lat. aeruginascens = ärggrön-aktig) är en liten skålsvamp från familjen Helotiaceae som man ofta hittar i lövskogsmiljöer. Svampen växer framförallt på död lövträdsved, oftast grenar och tunna stammar, i inte allt för torra miljöer. Bra platser att leta efter arten är i något fuktiga hässlen eller aspdungar. Ofta ser man bara mycelet, som färgar död ved distinkt ärggrön; speciellt tydlig är färgen en bit ner i veden. Fruktkropparna, där sporerna bildas, är ganska små (~0,5 cm) men mycket distinkta i färgen med samma intensivt gröna nyans som mycelet har. Ofta hittar man bara enstaka fruktkroppar, men ibland kan det finnas stora samlingar som gör att det ser ut att sitta en hel svärm blågröna öron på en murken pinne.

Det ska nämnas att det finns ytterligare en art som på samma sätt färgar död ved ärggrön, nämligen blek grönskål (Chlorociboria aeruginosa), som skiljer sig från föregående art på att ytan på fruktkropparna är blekt blågrön och inte rent blågrön som hos grönskål. Eftersom fruktkropparna ofta saknas får man ofta nöja sig med att säga att det är någon av dessa två arter som ibland klumpas ihop under det passande äldre namnet "grönvedens skålsvamp". Vi har hittat obestämbara blågröna mycel på flera platser, bland annat norr om Lillsjön och väster om Tumbo samt i lövskogarna sydväst om Bålnäs. Vid Bålnäs och väster om Tumbo har vi också hittat exemplar med fruktkroppar, i båda fallen var det de rent blågröna fruktkropparna som kännetecknar grönskål.

Den övre bilden visar en död gren färgad av mycel av en av grönvedsarterna och är tagen i ett aspbestånd nordost om Pukstugan 26/8. Den nedre visar något vissnande fruktkroppar av grönskål (C. aeruginacens) och är tagen i aspskogen ca. 400 m sydväst om Bålnäs 17/10.