Missne

Missne (Calla palustris, latin palus = kärr) är en växt i familjen kallaväxter (Araceae) som man kan hitta på näringsrika blöta platser som kärr, diken och sjökanter. Missnet växer med liggande jordstammar och bildar ofta stora sammanhängade bestånd där den finns. Man känner lätt igen missnets stora, spetsigt hjärtlika blad som har ganska tjocka och svampiga skaft. Missne blommar under försommaren och har en liten kolvformad blomställning med oansenliga blommor som omges av ett stort vitt hölsterblad. Blomställningen påminner mycket i formen om en del vanliga krukväxter som till exempel fredskallor (Spathiphyllum) eller Zantedeschia som också tillhör familjen kallaväxter. Efter blomningen faller hölsterbladet av och blommorna ersätts av små glänsande röda frukter. Det eleganta missnet är kanske inte det första man tänker när någon säger dyigt kärr, men det är en mycket vanlig växt som finns att hitta i nästan hela landet. När den blommar kan den knappast förväxlas med någon annan växt i Sverige  utom möjligtvis den införda vita skunkkallan (Lysichiton camschatcensis) som har mycket större blad som inte är hjärtlika.

Bilderna är tagna 20/6 på samma plats som bilden på bronsgroplöparen är tagen: i ett litet kärr i sydöstra änden av Malgen, i norra änden av hagmarkerna precis norr om Tumbo. Bilderna visar växtplatsen och en närbild på blomställningen.

Allövbagge

Allövbaggen (Agelastica alni, latin alni = alens) är en liten blå skalbagge i den stora familjen bladbaggar (Chrysomelidae) som man ofta hittar i stora antal på eller nära alar (Alnus). Den lilla blå skalbaggen förekommer  främst från början av maj till juli, men går att hitta resten av året också. På våren kan man hitta skalbaggarna sittandes ätandes på nyutslagna allöv, medan man på sen höst och tidig vår kan hitta skalbaggarna i dvala i lövförnan under alar. På små alar kan de äta upp stora delar av lövmassan så att allt som blir kvar är pinnar och bladskaft, vilket gör att småträd kan se minst sagt luggslitna ut.

Alar finns det gott om runt sjöar i socknen, så allövbaggar borde också vara tämligen vanliga. Vi har hittat dem i störst antal längs Kisavägen i södra änden av Lillsjön och vid alarna som växer precis väster om badstranden vid ångbåtsbryggan. Ofta kan man ana skalbaggarna redan på håll, eftersom de i soligt väder skimrar i blått på de annars ganska dystert mörkgröna allöven. Inte ens kraftiga växtätarangrepp som orsakar nästintill fullständig avlövning brukar orsaka träd någon större skada, de flesta arter klarar att växa tillbaka igen med förnyad kraft, om inte samma säsong så nästa.

Bilderna är tagna 10/5 vid den lilla bron på Kisavägen i sydöstra änden av Lillsjön. Den första visar en närbild av allövbaggen, de följande två unga alar med olika nivåer av angrepp: den första svagt angripen, den andra nästan helt avlövad.

En sprickling på tall.

En liten svamp som är mycket allmän i Malexanders tallskogar, men som få förmodligen sett eller ens visste fanns är barrsprickling (Lophodermium pinastri, latin pinus = tall). Den tillhör släktet spricklingar, vars namn som åsyftar deras små fruktkroppar som spricker upp längs en liten söm. Den lilla svampen växer i tallbarr, och om man ger sig ut och letar i tallskogen bland de döda barren som ligger strödda på marken så kan man vara säker på att hitta en del som har små svarta prickar och svarta tvärstrimmor. Tittar man på de små svarta prickarna i lupp kan man se att det är de små uppspruckna fruktkropparna där svampens sporer bildats. Det finns ett antal olika arter i spricklingar i Sverige, och många av dem återfinns bara på en specifik värdväxt. Även detta är en art vi gillar mycket, precis som med örtaggsvampen som vi presenterat tidigare, kan man inte annat än tycka om en liten svamp som lever sitt hemliga liv inuti ett endaste tallbarr!

Bilderna är tagna 19/6 i ett kärr vid Axsjöns (den norr om Malexander) norra ände. Den övre visar infekterade tallbarr, den nedre en närbild på fruktkropparna.

Bronsgroplöpare, ett smycke i minatyr.

Bronsgroplöparen (Elaphrus cupreus, latin cupreus = kopparfärgad) är en liten skalbagge i jordlöparfamiljen (Carabidae) som minst sagt är en fröjd för ögat, i alla fall om man har tillgång till ett förstoringsglas (den är inte större än cirka 8 mm). Den lever i ansluting till blöt mark som sjöstränder, kärrkanter och strandängar där man kan se dem springa i rask takt över dyn (jag var tvungen att hålla i den för att ens få en, lite suddig, bild. Sitta still på marken ville den inte). Bronsgroplöparen är till färgen brun till kopparglänsande i vissa fall med inslag av grönt, medan dess nära släkting grön groplöpare (som också kan vara brun eller kopparfärgad) som regel är matt och inte glänsande. Bronsgroplöparens, och de andra groplöparnas, täckvingar är beklädda med små glänsade gropar som gör att hela skalbaggen ser ut som ett litet metallsmycke beprytt med ädelstenar.

En fröjd för ögat som man kanske inte hade väntat sig kunna hitta i kanten av ett kärr! Bilden är tagen 20/6 i ett kärr ett hundratal meter norr om Tumbo gård, i hagmarken söder om Malgen.

Åkerkulla

Åkerkullan (Anthemis arvensis, latin arvum = åker) är en ovanlig växt i familjen korgblommiga växter (Asteraceae) som förekommer i torra åkrar, hagar och vägkanter. Åkerkullan var förr ett vanligt förekommande åkerogräs men har blivit ovanligare och är idag klassad som "nära hotad". Åkerkullan blir cirka 15-50 cm hög och kan vid första anblick tyckas lik en del andra korgblommiga växter som prästkrage eller kamomill, men skiljer sig bland annat på bladformen, doften och att åkerkullan har hinnlika fjäll mellan korgens diskblommor (diskblommorna utgör det gula i mitten av det som ser ut som en gul och vit blomma, som egentligen är en samling av massor av små blommor: rörlika gula i mitten, och tunglika vita längs kanterna av korgen). Åkerkullans blad är finflikiga och småhåriga till skillnad från kamomillen och baldersbrået som har kala och trådsmalt flikiga blad och från prästkragen som har spatelformiga, sågade blad.

Vi har bara sett åkerkulla på en plats i socknen, och det i en av fårhagarna precis utanför Tumbo gård, där också samtliga av bilderna är tagna 20/6. De första bilderna visar åkerkullor i blom medan de nedre visar de hinnlika fjällen mellan de gula diskblommorna och bladformen.

Artportalen

Artdatabanken vid Sveriges lantbruksuniversitet driver en online-portal, Artportalen (www.artportalen.se) där intresserade kan rapportera sina fynd av djur och växter. Man kan även gå in där och söka efter fynd eller bilder av vissa arter, eller för att söka efter alla arter som påträffats i ett visst område, som till exempel i Malexander socken. Då får man fram allt som rapporterats här, inte bara av oss. Eftersom vi bara har tid och bilder till att presentera ett axplock av socknens arter kan man om man är intresserad gå in på artportalen och se allt vi hittar.

Artportalen är också rapporteringsportalen för alla som deltar i projektet Östergötlands flora som syftar till att inventera och kartlägga Östergötlands flora, ett minst sagt omfattande projekt i stil med de landskapsinventeringar som genomförts i bland annat Uppland, Södermanland, Småland och Bohuslän. Massor av människor är delaktiga i projektet, vi bland annat, som är planerat att vara färdigt omkring 2020.

Vi avslutar med en bild på ekorre (Sciurus vulgaris), fotad vid Strandvägen 11/4.

Två rödsvarta skinnbaggar.

Här kommer två arter rödsvarta skinnbaggar, bräsmabärfis (Eurydema dominulus) och eldlus (Pyrrhocoris apterus, latin apterus = vinglös). Bräsmabärfis är en rätt ovanlig bärfisart som i Sverige främst förekommer i Småland, och som tycks vara tämligen ovanlig i Östergötland. Den lever främst på olika arter korsblommiga växter (familjen Brassicaceae). Den är en liten (6-7 mm), tämligen livligt färgad bärfis med starkt kontrasterande röda och svarta partier. Det finns ett antalal andra rödsvarta skinnbaggar som är snarlika, men som skiljer sig i teckning och storlek. En av dessa snarlika är eldlusen, som också är den betydligt vanligare av de två. Eldlusen är något större (8-10 mm) och skiljs lättast på att den saknar membran nederst på täckvingarna, så att bakkroppens överdel är synlig ovanifrån. Eldlusen lever i närheten av lindar (Tilia) och dyker ofta upp i stora samlingar tidigt på våren, speciellt i soliga lägen som läng kyrkans södra mur i Malexander (där det också är nära till flera stora lindar). Fler rödsvarta arter som riddarskinnbagge, rödlus och strimlus hoppas vi kunna presentera senare under sommaren.

Den vänstra bilden visar bräsmabärfis och är tagen 2/5 i växthusen vid Högbron, den högra eldlus fotad 21/5 vid muren söder om Malexander kyrka. Arterna skiljer sig i kroppsform, teckning på halsskölden och på att eldlus saknar de hinnlika membranen nederst på täckvingarna.

Hagtornsrost

Efter idel förseningar och fördröjningar på grund av projektarbeten kan vi nu presentera en art som dessvärre var igång i redan i maj och som man får vänta till nästa vår för att hitta igen. Rostsvampen hagtornsrost (Gymnosporangium clavariiforme) är en art som infekterar olika växtarter under olika delar av sin livscykel. Nu under våren i Malexander har man kunnat se dess vinterspor-stadium på enar runt omkring i socknen: svampen växer ut som gelé-artade, orangea horn på stammar och grenar på enar. Svampens andra livsstadium infekterar olika arter av hagtorn (Crataegus). Sommarsporerna som man hittar på hagtorn bildar  hornlika utskott på frukter och kvistar. Svampen orsakar ingen större skada på en, men kan då den infekterar hagtorn orsaka minskad fruktproduktion och tillväxt. Ibland används de äldre namnen gelérost (på enar) eller hornrost (på hagtorn). Hagtornsrosten är speciellt vanlig under vårar då det regnat mycket, vilket kanske förklarar varför den varit så vanlig just i år.

Båda bilderna är tagna på enar inne i Malexander den 3/5.