Tussilago, en växternas vårsol

Tidigt om våren dyker den upp, tussilagon (Tussilago farfara), som små solar i backarna. Tussilago växer gärna i fuktiga miljöer, men kan även förekomma på torrare platser som slänter och vägskärningar, gärna på störd jord. Det är en av de växter som börjar blomma tidigast på året, och blommar ofta i mars, men kan gynnsamma år sätta igång tidigare. Tussilago är mycket lätt att känna igen och kan knappast sammanblandas med någon annan svensk växt. Stammarna är ludna och klädda med fjäll; bladen utvecklas först senare på året, normalt i maj-juni, och påminner något om hästskor till formen (därav det gamla svenska namnet hästhov), med tandade kanter och filtluden undersida.

Tussilago tillhör familjen korgblommiga växter (Asteraceae) där vi också finner exempelvis maskros och solros. Gemensamt för de flesta arterna i familjen Asteraceae är den korgen (blomställningen) som gett familjen dess svenska namn. Det man ofta kallar en blomma hos korgblommiga växter är i själva verket en tät samling av små blommor, som antingen är platta, sk. tunglika (och assymetriska) eller runda, sk. rörlika (och symmetriska) till formen; en del arter (exempelvis tussilago) har båda dessa typer i sina korgar. (I bilden nedan syns två utslagna rörlika blommor med fem kronflikar, det som sticker ut ur blommorna är pistillernas märken) Korgen är på undersidan omgiven av en tät krans med fjäll som kallas holkfjäll, och som ser ut som foderblad. De faktiska foderbladen är hos tussilago (och många andra korgblommiga växter) omvandlade till hår som sitter fästade på frukter, och som fungerar som ett vindfång som hjälper fröet att spridas med vinden efter det att blomman mognat och bildat frukt. När frukterna hos tussilagon börjag mogna sträcker sig blomställningen upp i luften och ser ut som en fluffig vit boll (något påminnande om en överblommad maskros), som sedan släpper sina frön för vinden.

I Malexander är deltabranten ut mot vattnet en bra plats att leta efter tussilago: vi har sett den på flera platser längs hela branten, från båtklubben, vidare förbi ångbåtsbryggan. Bilderna är tagna längs Sommens strand 11/3 2017.

Trentepohlia - röda grönalger som blir gula

Rubriken kan tyckas en smula märklig men det är helt sant, släktet rödfärgsalger (Trentepohlia) är ett släkte som hör till gruppen grönalger, inte rödalger som man lätt skulle kunna tro av färgen. Trentepohlia är också ett släkte som de flesta nog har sett utan att vara medvetna om det: de är nämligen mycket vanliga på lövträd och stenar. Till exempel finns fina Trentepohlia-bestånd på några av lindarna på kyrkogården inne i Malexander, men man brukar ofta se den på framförallt asp och björkar. Gruppens svenska namn är mycket passande, eftersom träd och stenar med påväxt av Trentepohlia ser ut som man målat dem med falu rödfärg.

Inte nog med att det är röda grönalger, de blir också gula om man repar dem med nageln. Varför är då det intressant? Jo, Trentepohlia förekommer också som algkomponent i en del lavar, och även dessa blir gula om man repar dem med nageln, även om laven i sig inte är röd eller gul, vilket i fält kan användas för att skilja mellan en del arter som kan tyckas snarlika. Rödfärgsalger är väldigt vanliga, och påträffas i princip överallt där man hittar lämpliga träd eller stenar. Vi har hittat släktet bland annat vid Bjälnäs och på kyrkogården i Malexander, men de finns förmodligen spridda över hela socknen. Bilderna är tagna vid Bjälnäs naturreservat 23/10 2015.

Norsk näverlav, en raritet i Götaland

Ett minst sagt oväntat fynd vi gjorde i höstas var ett ganska stort bestånd av en lav ingen av oss sett tidigare. Det kanske inte är så konstigt med tanke på att artens huvudutbredning är i Värmland, Jämtland och längs den norska kusten; faktum är arten bara är känd från tre lokaler i Östergötland, närmast Malexander i norra Ycke naturreservat strax utanför Ulrika. Norsk näverlav (Platismatia norvegica, lat. norvegica = norsk) är en väldigt karaktäristisk art som knappast kan förväxlas med andra arter. Norsk näverlav känns igen på mycket breda lober vars ovansida är tätt skrynkliga av ett nätverk av åsar, medan undersidan är slät. Till färgen är den grå på ovansidan, med en mer grönaktig ton när den blir blöt, och brun undertill. Arten blir ganska stor, bålarna är från några centimeter till en någon decimeter breda. Arten förekommer framförallt i miljöer med hög luftfuktighet och växer oftast på grova grenar och stammar av gran, men även bland mossa på stenar eller klippor. Arten används som signalart av skogsstyrelsen för att indikera skogsområden med höga naturvärden, och förekommer ofta tillsammans med flera andra sällsynta lavarter.

Mest liknar den sin nära släkting näverlav (Platismatia glauca) som är mycket vanlig i hela landet, och den något snarlika skrovellaven (Lobaria scrobiculata) som är ovanlig och framför allt förekommer västerut och norrut i landet. Näverlav (P. glauca) liknar norsk näverlav till färgen men skiljer sig bland annat på att loberna är mer smalflikiga och att den saknar det för norsk näverlav så karaktäristiska nätverket av åsar på ovansidan. Skrovellav är betydligt större och grövre än båda dessa arter, är mer gulaktigt grå till färgen, har en finhårig undersida och har oftast fläckar av soral (en typ av mjöllika alg- och svamphyf-korn som fungerar som spridningsorgan). Skrovellav kan ibland se ut att ha ett nätverk av åsar på ovansidan, men är mer buckligt knölig än de skarpa åsar som finns hos norsk näverlav.

Vi hittade ett ganska stort bestånd av arten på en klippvägg ungefär 550 meter öster om Bålnäs. Miljön på platsen är gammal hällmarkstallskog med stort inslag av döda träd, en miljö som är ganska ovanlig och som gynnar flera olika arter kryptogamer, insekter och kärlväxter. Vi hittade också bland annat blomkålssvamp (Sparassis crispa) och grovticka (Phaeolus schweinitzii) i närheten av växtplatsen, två svamparter som även de är listade som signalarter för skyddsvärda skogsområden. Helt enkelt en prima hällmarksskog där det säkert finns massor av små rara saker att upptäcka! Bilderna är tagna på ovan nämnda plats 23/10 2015.

Referens:
Nitare, J. 2000. Signalarter - indikatorer på skyddsvärd skog, flora över kryptogamer. Skogsstyrelsen förlag, Jönköping.

Palmmossa - som en skog i minatyr

Bestånd av Palmmossa (Climacium dendroides, lat. dendroides = trädliknande) kan man verkligen likna vid en liten skog i miniatyr. Palmmossan tillhör familjen Climaciaceae, och är en av våra mest karaktäristiska mossarter. Den är trädlikt förgrenad, med en ganska tät samling grenar som sticker ut som en plym i toppen på skotten. Skotten är karaktäristiskt grova med en lite märklig mattglänsande mörkt gulgrön färgnyans. Palmmosssa växer framförallt i fuktiga miljöer, exempelvis i kärrkanter och på fuktängar, men även i distinkt torra miljöer som på klippblock och klipphällar. Arten finns i stort sett i hela landet och är mycket vanlig runt Malexander. Går man i fuktig skogsmark, videsnår eller i alkärr brukar man alltid få syn på de spretigt taggiga mattorna som palmmossan bildar när den trivs. Vi har stött på den lite varstans runt Malexander, bland annat vid fuktängen i Bjälnäs naturreservat och i ett alkärr väster om Sommarhagen.

Bilderna är tagna vid Bjälnäs 19/10 och visar dels ett större bestånd, dels hur en enskild individ ser ut.

Hattlav

Hattlav (Baeomyces rufus, lat. rufus = röd) är en lavart från familjen Baeomycetaceae som man kan ibland stöter på i vägkanter eller på stenar och utstickande rötter i skogsmark. Lavens mjölartade bål har en färg som påminner mycket om flera andra lavar och man kan därför lätt gå förbi den om man inte tittar lite närmare. Hela laven är blåaktigt grön, som ärgad koppar ungefär, förutom de små geléaktiga, rosabruna, fruktkropparna som sitter strödda över hela ytan. Man kan tro att det Svenska namnet åsyftar de något hattartade fruktkropparna och även till det engelska namnet "brown beret lichen" (fritt översatt = brun baskerlav) görs en sådan liknelse, även om det i vår mening krävs lite fantasi för att förså vad som är hattlikt. I Sverige finns två snarlika arter som ibland förs till samma släkte, nämligen loberad hattlav (B. placophyllus) och klubblav (Dibaeis roseus). Dessa två arter skiljer sig dock från hattlav genom att ha en tydligare bladlik bål respektive mer rosafärgade fruktkroppar.

Som nämnt i det inledande stycket hittar man ofta hattlaven växande på sten eller rötter och den anges av Foucard (2001) som ofta förekommande vid vägskärningar. Hattlav är inte speciellt lätt att upptäcka om man inte vet vad man letar efter, eftersom färgen på håll påminner mycket om den hos vissa renlavar (Cladonia sp.) som delar dess livsmiljö. Om man inte tar sig för att stanna till och titta noggrannt på varje ärggrön fläck man hittar är det lätt att den passerar obemärkt förbi. Vi tycker att hattlav är en utsökt vacker lav med en vacker kontrast mellan den ärggröna bålen och bruna fruktkroppar som gör den väl värd att leta efter. Skulle man inte känna att det är värt jakten men gärna vill se den ändå kan man ta en tur längs vägen som går ner norrut från bensinmacken till Axsjön och titta i den östra sluttningen där tallskogen börjar. Annars har vi också sett arten längs vägen som leder in västerut från Danielshammarvägen mot Bosagölarna, där också bilderna är tagna 7/2 2016.

Referens:
Foucard, T. 2001. Svenska skorplavar 2:a upl. Naturvårdsverket, Stockholm.

Svartfläckiga lönnlöv? - Lönntjärfläck

Lönntjärfläck (Rhytisma acerinum, lat. acerinum = lönn-, här blir betydelsen lönn-Rhytisma) är en svampart från familjen Rhytismataceae med ett mycket passande svensk namn, för den ser verkligen ut som en liten fläck av tjära där den växer på ett lönnlöv. Lönntjärfläckar ser under hösten ut som en svart fläck med en tydlig gulaktig kan runt och välutvecklade exemplar kan bli några centimeter breda. Det svarta man ser på bladen är svampens hyfer som bildar en tämligen tät svart massa i vävnaden på lönnlöv. I den svarta massan bildas svampens små fruktkroppar som övervintrar på de fallna bladen för att under våren sprida sina sporer så att nya löv kan infekteras. Svampen har ingen märkbar påverkan på trädets hälsa, utan kommer tillbaka år efter år utan att ställa till något större besvär.

Lönntjärfläck är mycket vanlig och är speciellt lätt att upptäcka under sensommaren när färgen börjar bli mer välutvecklad. Den går att hitta under sen vår och försommar också, men då är den svarta färgen inte utvecklad, och infektionen syns bara som svagt gula fläckar. Lönntjärfläcken angriper i Sverige olika arter av lönnar bland annat skogslönn (Acer platanoides) och tysklönn (A. pseudoplatanus). Under hösten går det knappast att hitta en enda lönn utan spår av lönntjärfläck, och eftersom svampen övervintrar på multnande löv kan man också leta efter den även efter att löven fallit. En utmärkt art att spana efter nu i höst när lövkrattandets tid närmar sig! Bilderna är tagna 19/10 vid de gamla lönnarna längs kyrkvägen i Malexander.

Sotlav - petar man, förstår man.

Sotlav (Cyphelium inquinans, lat. inquinans = nedsmutsande) är en lavart som förut fördes till familjen Caliciaceae. Caliciaceae sammankopplades framförallt av den sotande spormassa som bildas på fruktkropparna, något som är anledningen till såväl det svenska som det vetenskapliga namnet hos sotlav. Till samma familjen hörde även bland annat ärgnål (Chaenotheca furfuracea) som vi presenterat i ett inlägg tidigare i år. Senare forskning har dock visat att denna grupp inte kan räknas som en egen familj, utan egentligen är en del av den större familjen Physciacae.

Nog om släktskapen nu. Många av arterna med sotande spormassa är ganska sällsynta, och växer ofta på lite ovanliga substrat som torrakor och obehandlat virke som inte är lika vanligt som det var för några hundra år sedan. Många av arterna är ganska lätta att känna igen och används som signalarter av skogsstyrelsen, det vill säga att de antas växa i miljöer där andra, ännu sällsyntare, arter kan tänkas trivas och som har höga naturvärden. Sotlav är just en sådan signalart och växer bland annat på den uppspruckna barken på grova ekar och vårtbjörkar, men även på avbarkad granved och obehandlat virke, gärna i soliga lägen. Själva laven, om man nu ska lyckas komma fram till den till slut, är en skorplav och grå till färgen. Ytan är knöligt, vårtig till formen och ofta förekommer tämligen rikt med svarta fruktkroppar som är helt oskaftade, och som ofta har en vitaktig kant längs sidan. Laven blir oftast inte speciellt stor, utan är ofta bara några centimeter bred. Drar man försiktigt med fingret över ytan på fruktkropparna ser man att spormassan efterlämnar tydliga svarta streck på fingret. Sotlaven förekommer i stort sett i hela landet, utom i fjällkedjan, och har sin huvudutbredning i de södra delarna.

Vi har hittat sotlav på en grov björkstubbe vid den gamla åkern vid Garpavägen mellan Bålnäs och Malexander och nere i Bjälnäs naturreservat. Det visade sig också att den också växer på toppen av nästan alla stängelstolpar på elstängslet väster om vägen som leder ner från Bålnäs till Dyviken. Det ska i all ärlighet sägas att vi inte har letat speciellt efter sotlav och de är ganska lätta att missa om man inte aktivt letar, så vi tror att den kan tänkas dyka upp på fler platser bara man spanar lite mer noggrannt. Den övre bilderna är tagen vid elstängslet nämnt ovan 18/10, och den nedersta är tagen i Bjälnäs naturreservat 19/10.