Gulröd blombock - en röd och en gul

Den gulröda blombocken (Stictoleptura rubra, lat. rubra = röd) är en långhorning (fam. Cerambycidae) med mycket olika hannar och honor. Honorna är något större och bredare än hanarna och har tegelröda täckvingar och halssköld. Hanarna är gulbruna med svart halssköld och med tydligt sågade antenner. Den gulröda blombocken är en förhållandevis ganska stor art och en av de största blombockarna i Sverige (längd 10-20 mm). Honorna kan knappast sammanblandas med någon annan art med tanke på färgen och storleken; hanarna särskiljs från andra svenska blombockar på storleken tillsammans med de gula skenbenen.

Gulröd blombock påträffas framförallt i anslutning till barrskogar eftersom larverna lever i död barrträdsved såsom stubbar och gamla lågor. De vuxna djuren besöker gärna blommor (vi har dels hittat dem i blommande blekspirea, rönnspirea, strätta, spenört och palsternacka) men man hittar dem också i anslutning till döda, gärna solexponerade, barrträd. Gulröd blombock är utbredd i södra Sverige och är lokalt talrik där gynnsamma levnadsmiljöer finns. Detta tycks vara fallet i Malexander då vi har hittat arten lite varstans i socknen.

Den första bilden visar en hane i blommande strätta (Angelica sylvestris) och är tagen 1/8 strax väster om Linnevad nordost om Malexander. Den andra visar en hona i blommande blekspirea (Spiraea x rubella) och är tagen vid ödetorpet Karlsholm öster om Malexander.

Rosenvinge

Rosenvingen (Miltochrista minata, lat. miniata = cinnoberröd) är en liten (vingspann cirka 2-2,5 cm) gul och rosaröd fjäril från familjen nattflyn (Noctuidae). Den tillhör samma grupp inom familjen nattflyn (tribuset Lithosiini, lavspinnare) som den blygrå lavspinnaren som vi presenterat tidigare. Rosenvingen är en karaktäristiskt tecknad fjäril, med ockrafärgade framvingar med rosaröda kanter samt ett svart sicksackband och en rad svarta punkter i framvingens yttre del. Ingen annan Svensk fjärilsart har en motsvarande teckning, så får man en bra titt kan man känna sig säker på sin artbestämning.

Rosenvingen lever i skogsmark och hittas ofta dagtid då den besöker blommor i skogsgläntor. Arten flyger även nattetid, och går då att hitta vid lampor eller andra ljuskällor som den kan lockas till. Precis som hos den blygrå lavspinnaren lever larven av olika lavar.

Bilden är tagen 9/8 vid ristippen norr om Malexander där vi hittade ett exemplar sittande i en blomställning av palsternacka (Pastinaca sativa), den oätliga vildtypen av den vanliga rotgrönsaken.

Blygrå lavspinnare

Den blygrå lavspinnaren (Eilema lurideolum, lat. lurideolum = den lilla spöklikt bleka alternativt den lilla blekgula) är en liten (vingspann cirka 3-3,5 cm) grå och gul fjäril från familjen nattflyn (Noctuidae). Larverna lever av olika träd- eller stenlavar och fjärilen går att hitta under högsommaren i skogsmarker. Den blygrå lavspinnaren är tämligen lik de andra arterna i sitt släkte och skiljs på de blygråtonade vingarna med ett blekgult kantband som smalnar av till en liten spets bakåt samt att den har ljusa bakvingar. I vila lägger de vingarna bakåt platt över kroppen så att de gula bakvingarna döljs av framvingarna. Detta medför också att arten är tämligen kamouflagetecknad när den sitter och vilar på en lavbevuxen trädstam.

Vi har hittat den lilla fjärilen vid ristippen norr om Malexander och i skogen nordost om Pukstugan nu i månadskiftet juli / augusti. Bilderna är tagna 23/7 någon kilometer nordost om Pukstugan där vi hittade arten vilande på blad av klibbal.

Knärot - den mossiga granskogens orkidé

Knärot (Goodyera repens, lat. repens = krypande) är en liten vitblommig, hårig orkidé (familjen Orchidaceae) som växer i mossiga granskogsmiljöer som inte är allt för torra eller blöta. Knäroten blommar under högsommaren och är lätt att känna igen med de små vita blommorna som sitter i glesa ax tillsammans med den till marken tätt pressade bladrosetten med små, tvärnerviga blad. Som det vetenskapliga namnet antyder har knäroten ett krypande växtsätt: den växer med jordstammar och bildar ofta små sammanhängande bestånd där den trivs. Knäroten är en ganska liten orkidé: blomställningen blir ungefär en och en halv decimeter och bladen är bara några centimeter långa.

Är man ute tidigt på året i blåbärsgranskogar, med blicken fästad ner i mossan, kan man ibland ha turen att få syn på de små karaktäristiska bladrosetterna.  I juli - augusti när arten blommar är den betydligt lättare att få syn på då den kan lysa upp en mörk granskog med sina kritvita blommor. Arten är inte sällsynt men missgynnas av skogsbruk och förekommer främst i orörda barrskogsmiljöer.

Bilderna är tagna 31/7 vid kyrkstigens södra ände, precis norr om vindskyddet vid Svartens norra strand.

Rutlåsbräken - en liten raritet

Vid ett besök vid det gamla torpgrunden Karlsholm öster om Malexander i juli 2011 gjorde vi en mycket oväntad upptäckt i gräsmarken bakom den syrenbevuxna torpgrunden. Bland gamla bladrester stack en planta av en mycket ovanlig låsbräkenart upp: rutlåsbräken. Vi kunde knappast tro våra ögon, vi kände till rutlåsbräken och visste att den i Södermanland och Uppland (där vi exkurerat med våra kurser på universitetet) var sällsynt och svårfunnen. En kontroll på artportalen visade att det var en ännu större raritet i Östergötland. Fyndet i Malexander var en av mycket få rapporterade förekomster av arten i Östergötland på artportalen: en botanisk raritet i Malexander i klass med mosippan vid Movägen eller ärtvickern norr om Axsjön.

Rutlåsbräken (Botrychium matricariifolium, lat. matricariifolium = med blad som Matricaria, släktet Kamomiller) förekommer sällsynt i större delen av landet utom i fjällkedjan. Den förekommer på gräsmarker och i lundar. Det är en liten, späd art med ett finflikigt sterilt blad som sticker ut ganska högt upp på stammen. Även den fertila delen är ofta liten och späd. Sannolikt är arten starkt förbisedd, speciellt vid tillfällen då den växer bland gräs, då dess spädhet gör den mycket svårupptäckt. Den förekommer nåogot senare under året än månlåsbräken som vi presenterat tidigare. Rutlåsbräken är fridlyst i hela landet.

Vi har sedan vårt första besök försökt återbesöka lokalen med jämna mellanrum och har noterat en viss variation i hur många plantor som sticker upp. Första året noterade vi 26 plantor, 2013 1 planta och nu i år, trots körning med skogsmaskin vid torpgrunden och kapade slyträd över växtplatsen, 11 plantor. Vi tycker att det är mycket glädjande både att den är årsviss och att populationen tycks vara stabil! Bilderna är tagna 1/8 vid Karlsholm öster om Malexander. Den senare bilden visar en närbild med den finflika sterila delen nederst och den fertila bruna, druvklaseliknande delen i toppen. "Druvorna" är de små klotformade spororganen som redan spruckit upp när bilden togs; sporerna har spritts med vinden och kan förhoppningsvis etablera sig på nya platser i socknen!

Fyrbandad blombock

Den fyrbandade blombocken (Leptura quadrifasciata, lat. quadrifasciata = med fyra band) är en ganska stor och karaktäristisk skalbagge från familjen långhorningar (Cerambycidae). Täckvingarna har fyra gula band som också gett arten dess svenska och vetenskapliga namn. Den fyrbandade blombocken är ganska stor (1-2 cm) och besöker ofta blommor av till exempel strätta, spenört eller älggräs. Larverna utvecklas i död ved av olika lövträd och arten finns spridd i större delen av landet. Den kan knappast förväxlas med någon annan art. Mest lika är den smalvingade blombocken (Strangalia attenuata) och den fläckiga blombocken (Rutpela maculata) som dock lätt skiljs på att de har rödgula och inte svarta ben som den fyrbandade blombocken har.

Vill man leta efter fyrbandade blombockar kan man göra det från slutet av juni en bit in i augusti. Lämpliga platser att leta på är längs blomrika vägkanter eller hagmarker med god tillgång på lövträd. Lättast är den att upptäcka när den besöker blommor, då den tenderar att sticka ut med sin storlek och karaktäristiska teckning.

Bilden är tagen 31/7 vid en örtrik vägkant väst om Mörtsjön nordost om Malexander.

Tallört

Tallörten (Monotropa hypopitys, latinisering av grekiska hypopitys = under tall) är en parasitisk växt i familjen ljungväxter (Ericaceae). Hela växten är vit med en blekt gul anstrykning vilket kommer sig av att den saknar klorofyll. Istället för att anskaffa sig näring genom fotosyntes som de flesta andra växter får den näring genom att parasitera på bland annat mykorrhizasvampar. Tallörten sträcker sig upp genom mossan som en spöklik hand i mörka barrskogar under hög- och sensommaren, med små fjällika blad längs stammen och en klase långsmala vitgula blommor i toppen. Först slokar hela växten men sträcker sig sedan uppåt när den går i frukt. Tallörten blir oftast en dryg decimeter hög. Den bleka färgen och formen gör tallörten mycket karaktäristisk, och den kan knappast förväxlas med någon annan växt utom möjligtvis orkidén nästrot som dock är brunare i färgen, inte har klocklika blommor och företrädelsevis växer i lövskogsmiljöer.

I Malexander har vi hittat tallört på flera olika platser, bland annat i tallskogarna just väster om Malexander och längs kyrkstigen. Bilderna är tagna söder om Månhult 31/7 bland husmossa (Hylocomium splendens) i mossig barrskog.

Månlåsbräken

Familjen låsbräkenväxter (Ophioglossaceae) är en familj ormbunkar som är avlägset släkt med de andra familjer ormbunkar som finns i Sverige. Låsbräkenväxterna tros vara närmast besläktade med en grupp risiga ormbunkar från torra tropiska områden (fam. Psilotaceae) och med fräkenväxterna (fam. Equisetaceae). Låsbräkenväxterna är representerade av åtta arter fördelade på två släkten i Sverige, varav de flesta är ganska ovanliga. Dessutom är alla arter ganska svåra att få syn på även om man befinner sig på en plats där de finns, vilket bidrar till att göra de flesta av dem ganska lätta att förbise.

Den vanligaste arten i Sverige är månlåsbräken (Botrychium lunaria, lat lunaria = månformig) som växer på näringsfattiga gräsmarker som torrbackar, slåtterängar, hagmarker och grusvägskanter. Det är framförallt en försommar art som går att hitta ungefär från mitten av maj, men den kalla vår och sommar vi haft i år har gjort att de fortfarande tycks vara i fint skick på flera platser. Den lilla växten (den blir sällan över en dryg decimeter hög) har ett litet blad som är delat i två delar: en steril bladlik del och en sporbärande del som ser ut lite som en liten druvklase innan sporkapslarna öppnats. Den bladlika skivan sticker ut ganska långt ner från stammen och har stora halvmånelika flikar och rundad omkrets.

Månlåsbräken är en karaktäristisk hagmarksart som gynnas av näringsfattiga förhållanden där omgivande vegetation är lågvuxen och gles. I och med att Malexander till stor del ligger på ett randdelta, med genomsläppliga sandjordar i byn är förhållandena i byn naturligt goda för månlåsbräken och vi har hittat den på gräsytor inne i byn. Har man en näringsfattig gräsmatta med till exempel backnejlikor och gråfibblor på tomten kan det vara lönt att hålla ögon öppna efter månlåsbräken. Bilderna är tagna en knapp kilometer nordost om Pukstugan norr om Malexander i en torr kant av en grusbilväg.

Sammetsfotad pluggskivling

Nu när svampsäsongen börjar komma igång på allvar kunde det väl vara lämpligt med ett inlägg om just en svamp.

Den sammetsfotade pluggskivlingen (Tapinella atrotomentosa, lat. atrotomentosa = svarthårig) från familjen Paxillaceae är en art man kan hitta i barrskogar, och som är ganska lätt att känna igen. Som man kan höra på namnet är den sammetsfotade pluggskivlingen en skivling, men är nära släkt med sopparna, vilket man kan se på att skivorna är lätta att lossa från hatten på samma sätt som porlagret hos soppar är lätt att lossa från hatten. Hatten hos sammetsfotad pluggskivling är brun och den snedställda foten är brunt sammetsluden. Det är inte en matsvamp, men ska tidigare ha använts för att färga ullgarn. Vi hittade ett exemplar 31/7 bland lingon och renlavar i tallskog en knapp kilometer sydväst om Månhult nordost om Malexander.