Vitfläckig guldvinge

Vitfläckig guldvinge (Lycaena virgaureae, lat. virgaureae = gullrisets) är en liten fjäril (vingspann cirka 2,5-3,5 cm) från familjen juvelvingar (Lycaenidae) med lysande orangefärgade vingovansidor hos hanarna. Blande de svenska representanterna från familjen juvelvingar finns bland annat fyra arter guldvingar samt snabbvingarna och blåvingarna. De flesta av dessa arter har vackert skimrande vingovansidor. Hos den vitfläckiga guldvingen är honorna är betydligt mer diskret färgade än hanarna, med mer dovt orangefärgade vingovansidor med spridda svarta fläckar. Både hanar och honor har dock karaktäristiska vingundersidor med en liten rad vita fläckar som skiljer dem från de andra svenska guldvingarna.

Arten finns i nästan hela Sverige, och flyger på blomrika marker under sensommaren då den drar fram som ett litet orange skimmer. I Malexandertrakten kan det vara värt att spana efter den längs kanterna av skogsbilvägarna norr om Malexander som ofta är väldigt blomrika, med rika förekomster av flera typiska ängsväxter som ängssyra, ängsvädd och åkervädd. Larverna av vitfläckig guldvinge lever på ängssyra vilket kan tyckas en smula märkligt med tanke på det vetenskapliga namnet som antyder en koppling till gullris (Solidago virgaurea), men så kan det vara ibland: det första namn som getts en art har prioritet och kan inte bytas vid senare tillfälle bara för att det är lite opassande. Gjorde man så skulle det bli i princip omöjligt att hålla reda på namnen och vilket art som avses med vilket namn, så man får leva med att namn är lite konstiga ibland.

Den första och den sista bilden är tagna en knapp kilometer nordost om Pukstugan norr om Malexander 8/7 2011 och visar vingarnas ovan- respektive undersida på en hane. Den mellersta bilden är tagen vid Högbo öster om Malexander 3/8 2015 och visar vingovansidor hos en hona.

Hagtornsfjäril

Hagtornsfjärilen (Aporia crataegi, lat. crataegi = hagtornens) är en stor vit fjäril från familjen vitfjärilar (Pieridae) som man lätt kan känna igen på den ganska stora storleken (vingspannet blir cirka 5,5-7,5 cm), tillsammans med de rent vita vingarna med tydligt markerade svarta vingribbor på såväl ovan- som undersida. Ingen annan av de svenska vitfjärilarna (dit bland annat raps-, rov- och kålfjäril hör) blir lika stor, och ingen av de andra arterna har heller lika tydligt markerade vingribbor. Möjligtvis skulle hagtornsfjärilen kunna förväxlas med den mycket sällsynta mnemosynefjärilen som dock har brett genomskinliga spetsar på framvingarna och två svarta fläckar på framvingarnas ovansida. I Malexander förekommer dock ingen sammanblandningsrisk mellan dessa två arter efter som mnemosynefjärilen inte förekommer här. Men är man i Blekinge eller Norrtälje skärgård kan man behöva titta lite nogrannare.

Hagtornsfjärilen är inte så värdspecifik som namnet antyder, utan lägger sina ägg på ett par olika träd och buskar i familjen rosväxter (Rosaceae), bland annat hagtornar, rönn, slån och vildapel. De vuxna fjärilarna flyger från slutet av maj fram till mitten av juli och besöker ofta blommor.

Den första bilden visar parning av hagtornsfjärilar och är tagen 2/7 2011 drygt 700 m norr om Axsjöhult öster om Malexander. Den andra visar den skarpt svartribbade vingundersidan och är tagen 23/7en knapp killometer norr om Pukstugan norr om Malexander.

Kungstrollslända - en av våra största trollsländor

En mycket karaktäristisk och näst in till majestätisk trollslända är kungstrollsländan (Cordulegaster boltonii, lat. boltonii = Boltons, uppkallad efter en okänd Bolton) från familjen kungstrollsländor (Cordelugasteridae). Det är en av våra största trollsländor, med ett vingspann på 9-10 cm och en kroppslängd på dryga 9 cm. Hanarna, som är något mindre än honorna, kan också särskiljas på att bakkroppen blir klubblikt utsvängd mot spetsen medan honornas är jämnbred och har en lång tagg i spetsen. Kungstrollsländan är karaktäristiskt tecknad med sina gröna ögon och svarta kropp med gula fläckar, en teckning den är ensam om i Sverige (de enda arterna med liknande teckning är möjligtvis flodtrollsländorna som dock är betydligt mindre). Den enda art trollsländor i Sverige som blir större än kungstrollsländan är kejsartrollsländan (Anax imperator) som har en mer sydlig utbredning.

Kungstrollsländans larver lever i rinnande vatten i skogsmark vilket också är den miljö där man oftast hittar de vuxna djuren under sommaren. Vuxna kungstrollsländor kan flyga långa sträckor och påträffas ibland utanför sina vanliga miljöer, men det är framförallt i skogslandskapet de finns. Som hos andra trollsländor är larverna rovdjur och lever av andra små djur i vattnet där de spenderar större delen av sitt liv. Kungstrollsländan är en häftig syn då de kommer förbisvepande med prasslande vingar när man står och spanar längs en bäck i skogen: som ett prasslande gulfläckigt streck drar de förbi en, ofta patrullerande längs ett vattendrag.

Båda bilderna är tagna 23/7 på två olika platser (vi hade turen att hitta kungstrollslända två gånger samma dag fast ingen av oss sett den förut!): den första (som visar en hane) längs en grusväg en knapp kilometer norr om Pukstugan norr om Malexander och den andra (som visar en hona från sidan) vid en liten vattensamling ett hundratal meter norr om Pukstugan.

Några blombockar samlade

De arter som på svenska kallas för blombockar är arter från flera olika släkten i familjen långhorningar (Cerambycidae) (samma familj som större timmerman tillhör). De flesta arterna är ganska små och brunaktigt eller tegelrött färgade. Blombockarna sammankopplas av sina svenska namn som anspelar på arternas beteende att uppsöka blommor, där de ofta kan ses sittande på soliga högsommardagar.

I bilden ovan kan man urskilja tre av de vanligare arterna: ängsblombock (Stenurella melanura, grekiska melanura = svartsvansad), fläckhornad blombock (Stictoleptura maculicornis, lat. maculicornis = fläckhornad) och smalblombock (Alosterna tabacicolor, lat. tabacicolor = tobaksfärgad). Alla dessa tre är allmänna i större delen av Sverige, och är ofta ganska lätta att hitta om man ger sig ut och letar på soliga dagar.

I det övre högra hörnet syns två honor och en hane av ängsblombock, vars honor (ljusröda pilar) lätt känns igen på de karaktäristiskt tecknade teckvingarna med röda sidor och svart mitt och spets, hanen (mörkröd pil) är svårare att särskilja men är något mindre än andra snarlika arter (de blir 6-10 mm långa).

Den fläckhornade blombock (svart pil) som syns i bildens nedre vänstra hörn är lätt att känna igen på de gulbruna täckvingarna kombinerat med de fläckiga antennerna (basen på varje antennsegment är gult, medan spetsen är svart) och är något större än föregående art (7-11 mm).

Slutligen syns i mitten av blomman en smalblombock (blå pil) som känns igen på den lilla storleken (6-10 mm) och de ljusa (rödgula) benen tillsammans med den bruna färgen.

Alla dessa tre arter finns att finna i olika blommor (ofta på åkervädd som på bilden men även andra arter som prästkragar, strätta, väddklint eller röllika för att nämna några) från tidig sommar fram till början av hösten. Larverna av dessa tre arter blombockar lever i veden av olika löv- och barrträd. Bilden är tagen 23/7 i kanten av en grusväg knappt en kilometer nordost om Pukstugan norr om Malexander.

Den andra bilden är tagen 2/7 2011, drygt 700 m norr om Axsjöhult öster om Malexander och visar ytterligare en blombocksart: hårig blombock (orange pil) (Pedostrangalia pubescens, lat. pubescens = hårig), som är betydligt mer lokalt förekommande än de tre tidigare presenterade arterna. Hårig blombock förekommer främst på norra Gotland och i tallskogsområdena i östra Östergötland och Småland. Det är den största av de här presenterade blombockarna (12-17 mm) och har starkt håriga, ljusbruna, täckvingar, och gula tibier (bensegmentet innan foten börjar). Ibland är exemplar av hårig blombock helsvarta, och kan då kännas igen på storleken, hårigheten och den något droppformade kroppen. Djuret till vänster i bilden är en hane av ängsblombock som nämnts tidigare.

Som nämnt ovan finns det ett antal olika arter blombockar och vi hoppas att hitta fler av dem så att vi kan få bilder på alla sorter som kan tänkas finnas i socknen.

Grönvit nattviol - en nattdoftande orkidé

Den grönvita nattviolen (Platanthera chlorantha, grekiskans chloros = grön, anthos = blomma) är en inte helt vanlig orkidé (familjen Orchidaceae) som förekommer på olika typer av gräsmarker som hagar, ängar och gräsrika skogsmarker. De blommar under tidig sommar, ungefär från mitten av juni till en bit in i juli. Den har oftast två ganska breda, glänsande blad som sitter långt nere vid marken, medan blomställningen kan ha små reducerade blad. Blommorna doftar starkast på kvällen och har långa sporrar och sitter i en ganska lång klase. Den grönvita nattviolen är mycket lik arten nattviol som är något vanligare på samma typer av mark. De två arterna nattviol skiljs på hur pollinierna (de pollenbärande strukturerna i blommorna, inringade på den nedre bilden) ser ut. Den grönvita nattviolen har pollinier som är snedställda och långt åtskilda nedtill, medan nattviolen har tätt sittande pollinier som är parallella. Båda arterna har ofta gröna inslag på blommorna, även om det svenska namnet kanske kan tyckas antyda att nattviolen inte skulle vara fullt så grön som den grönvita. I sporren samlas nektar som lockar till sig fjärilar med långa sugsnablar som når ner till botten av sporren samtidigt som de slår i pollinierna och på så sätt får med sig pollen till nästa blomma de besöker.

När man ändå nämner pollinering så kan det vara intressant att veta att en vetenskaplig studie (Nilsson 1983) på pollineringen hos nattviolerna visade att skillnaden i polliniernas placering hos de två arterna starkt påverkade frekvensen av korspollinering mellan arterna. Fjärilar som besökte grönvit nattviol fick pollen från de brett sittade pollinierna på ögonen och ögonens baser medan fjärilar som besökte vanliga nattvioler med smalt sittande pollinier fick pollen på basen av sugsnabeln. När fjärilarna sedan drog vidare var sannolikheten större att pollen som satt på ögonen hamnade på en annan grönvit nattviol än en vanlig, vilket på så sätt minskar chansen att pollen hamnar på fel art. En exempel på hur en liten förändring i struktur kan få stora effekter på interaktioner mellan olika populationer.

En något utvecklad sidnot blev det. Iallafall kan vi konstatera att den grönvita nattviolen är den vanligare av de två arterna i Malexandertrakten (vi har trots idoga försök inte kunnat hitta den vanliga nattviolen...) och förekommer lite varstans: exempelvis i hagarna norr om Tumbo, i barrskogen öster om Bosagölarna, i gräsmarkerna precis öster om Pelarberget och vid allmänningen söder om gamla skolan. Som alla andra arter orkidéer i Sverige är den grönvita nattviolen fridlyst. Bilderna är tagna norr om Tumbo 20/6, de första visar en planta och en närbild på sporren. Den sista bilden visar en närbild av blomman med polliniediskarnas placering markerad med röda cirklar.

Källa:
Nilsson, L. A. 1983. Processes of isolation and introgressive interplay between Platanthera bifolia (L.) Rich and P. chlorantha (Custer) Reichb. (Orchidaceae). Botanical journal of the Linnean society 87 (4), 325-350.

Revlummer

Revlummer (Lycopodium annotinum) är en av de större svenska lummerväxterna (fam. Lycopodiaceae) och växer i gamla mossiga barrskogar. Revlummer växer med långa utlöpande revor och bildar ofta stora, vintergröna, bestånd i lämpliga miljöer. Bladen är små och ser ut att sitta i små kransar kring de små uppstickande skotten. Lummerväxterna är inte blomväxter utan tillhör en mycket äldre utvecklingslinje (de äldsta kända fossilen av lummerväxter är runt 400 miljoner år gamla), och i toppen av skotten kan man ibland se ett sporbärande organ som ser ut som en liten avlång kotte. Revlummer är mycket långsamväxande och kräver störningsfria miljöer för att trivas och är också förbjuden att plocka med rötterna; skörd av små delar för husbehov är däremot tillåtet. Runt Malexander är revlummer den vanligaste lummerväxten, men även mattlummer och lopplummer förekommer ganska allmänt. Mattlummer är mest lik revlummer men har blad med långa hårspetsar och flera spororgan i toppen på stammarna. Lopplummer skiljer sig på att den inte växer revat och har sina spororgan fästade i bladveck i övre delen av stammarna.

Bilderna är tagna 20/6 på udden väster om Malexanders småbåtshamn och visar ett litet bestånd samt en närbild på ett spororgan i toppen av skottet.

Mindre påfågelspinnare

Den mindre påfågelspinnaren (Saturnia pavonia, latin pavo = påfågel ) från familjen påfågelspinnare (Saturniidae) är en mycket karaktäristisk fjärilsart som går att hitta på hedar och mossar under försommaren. Den mindre påfågelspinnaren är en tämligen stor fjärilsart: honor kan ha ett vingspann på dryga 7 centimeter. Hanar och honor skiljer sig både sett till storlek och färg: honorna är som regel större och har gråtonade vingar medan de något mindre hanarna har orangea vingar och större, mer kamlika, antenner. På både fram och bakvingar finns stora ögonfläckar som tros avskräcka rovdjur från att anfalla. Arten har som många andra fjärilar mycket karaktäristiska larver som till en början är svarta och borsthåriga men med tiden blir gröna med gula (oftast) prickar beklädda med små svarta borst. Larverna har rapporterats leva på en mängd olika växtarter.

Trots storleken och den anmärkningsvärda teckningen är det inte en speciellt lättupptäckt art. Hanar är dagaktiva och kan se flyga på öppna hedmarker eller mossar i sin jakt på de främst nattaktiva honorna. Båda hanar är honor är mycket kortlivade (hanar uppges leva endast 2-3 dagar) så det gäller kanske att man har lite tur för att lyckas hitta en.

Bilden är tagen 31/5 2011 på Karlsromossarna nordost om Stora och Lilla Tväsjön norr om Malexander. Vi hittade bilden när vi tittade igenom några av våra tidigare bilder och kände genast att det var en art vi helt enkelt måste skriva några ord om: en stor spinnare som ser lite ut som tagen direkt från regnskogen, fast på en mosse i tallskogen! Dessvärre kommer inlägget lite sent. Vill man hitta en mindre påfågelspinnare ska man med fördel vara ute tidigare om man är i södra sverige, arten är aktiv fram till ungefär slutet av juni. Dock kan nämnas att de har senare flygtid längre norrut så har man planerat sin semester norrut och gärna vill se en kan det väl vara påpassligt att hålla ögonen lite extra öppna för stora fjärilar!

Aspfjäril - en stor doldis

Aspfjärilen (Limenitis populi, latin populi = aspens) är en stor dagfjäril med ett vingspann på mellan 7 och 9 centimeter. Trots den stora storleken är aspjärilar ganska svåra att få syn på eftersom de spenderar större delen av tiden uppe trädkronor. Aspfjärilar lägger sina ägg på asplöv och behöver sålunda aspar för att klara sig. De vuxna fjärilarna dyker upp under försommaren och går ibland att hitta sittande i blommor eller på grusvägar efter regn där de gärna dricker vatten i små pölar. Aspfjärilen går knappast att blanda ihop med någon annan svensk fjärilsart utom möjligen sälgskimmerfjärilen som dock är sällsynt och främst förekommer i Skåne. Sälgskimmerfjärilen skiljer sig genom att den har ett smalare vitt vingband och en liten orangekantad ögonfläck på vardera bakvinge. Om man promenerar längs en skogsväg i Malexander och ser en stor blåaktig fjäril dra förbi på tunga, breda, vingar kan man vara rätt säker på att det var en aspfjäril. Har man tur sätter den sig en stund och låter en beundra de vackra om än diskret färgade vingarna.

Bilden är tagen 3/7 2011 på Danielshammarvägen, 400 meter nordväst om Hällebo.

Strimlus, en till rödsvart skinnbagge

Strimlusen (Graphosoma lineatum, latin lineatum = streckad) är en randig skinnbagge från familjen bärfisar (Pentatomidae) och Södermanlands landskapsinsekt. Strimlusen är lätt att känna igen på den rödsvarta streckade teckningen på ryggen och den prickiga buken. Det är en vanlig bärfis som finns att finna i alla möjliga öppna miljöer där man ofta hittar dem krypande i blommor av olika flockblommiga växter (fam. Apiaceae) som hundkex eller kirskål. Strimlusen är en sommarinsekt som dyker upp senare på sommaren (runt mitten av maj) än de två tidigare presenterade skinnbaggarna eldlus och bräsmabärfis. Liksom andra arter i familjen bärfisar har de stinkkörtlar på undersidan av kroppen som de mer än gärna utsöndrar stinkande sekret från om man plockar upp dem. Strimlössen parar sig under början av sommaren och  larverna blir vuxna mot slutet av sommaren. De nya vuxna djuren är under hösten blekare i färgen men blir fullt utfärgade efter att de övervintrat.

Bilden är tagen 28/6 vid ristippen norr om Malexander.

Gröngöling

Gröngölingen (Picus viridis, latin viridis = grön) är en av våra sju arter hackspettar och den färgrannaste av dem allihop. Gröngölingen är lätt att känna igen med sin svarta mask, gröna rygg och vingar samt röda hjässa. Ungfåglar (som den på bilden) är mindre starkt utfärgade men är starkt vattrade på bröstet, medan vuxna individer har enfärgat ljusgrönt bröst. Gröngölingen sticker ut lite bland hackspettarna genom sina udda matvanor, den livnär sig nämligen till stor del av myror som den får tag i bland annat genom att plundra myrstackar. Gröngölingar trivs i alla möjliga lite öppnare löv- eller blandskogsmiljöer och trädbevuxna beteshagar. Den gröna färgen gör att den kan vara svår att upptäcka om den sitter uppe i ett träd eller bland gräs, men deras karaktäristiskt skyttlande läte är lätt att känna igen (lätet finns att höra på Xeno-canto). Ser man en grön, medelstor fågel som flyger som en lite svajig projektil genom luften kan man tro att det nog var en gröngöling. Har man tur sätter den sig en stund och visar sina vackra färger för alla som är nära nog eller har en kikare med sig.

Bilden visar en ungfågel och är tagen 28/6 på tomten vid Garpavägen 1 i Malexander.