Vinbärsfuks

Vinbärsfuks (Polygonia c-album, lat. c-album = vitt c) är en allmän fjärilsart från samma familj som nässelfjäril och sorgmantel: familjen praktfjärilar (Nymphalidae). Vinbärsfuksen ser lite ut som en skadad nässelfjäril med sina flikiga vingar och sin färgteckning som påminner just om en enfärgad nässelfjäril. Ser man en vinbärsfuks med ihopslagna vingar slås man också av hur kamouflerad den annars ganska starkt färgade fjärilen blir. Vingundersidorna är skäckigt bruna, och fjärilen ser ut som ett visset löv när den vilar med vingarna ihopslagna. På bakvingarnas undersida ser man också anledningen till det lite speciella vetenskapliga namnet: där finns nämligen en liten vit fläck som påminner om bokstaven C.

Man ser ofta vinbärsfuksar  i lövskogsmiljöer som parker och trädgårdar där de drar fram sökande efter värdväxter. Fjärilarna ses också ofta besökande blommor där de sitter och dricker nektar. Det är en mycket karaktäristisk fjäril som knappast kan sammanblandas med någon annan svensk art. Vinbärsfuks förekommer dels i en vårgeneration från april till juni, dels i en sensommargeneration från slutet av juli. Äggen läggs på olika växter som brännässla, sälg, hassel och vinbär. Larven är spräckligt tecknad i orange, svart och vitt med taggiga utskott över hela kroppen.

I våras såg vi någon enstaka vinbärsfuks och med tanke på den för fjärilar (och människor) minst sagt dåliga sommaren som varit vädermässigt känner vi oss nöjda med att hittills ha sett enstaka exemplar under sensommaren och även nu i slutet av september. Bilderna är tagna 9/8 vid ristippen norr om Malexander där vi såg ett exemplar dra fram mellan åkertistlarna i jakt på mer nektar.

Peltigera extenuata, inte styverlav som vi trodde först!

Längs vägkanten norr om vägen mot Boxholm hittade vi nyligen ett bestånd av en filtlav som vi tyckte oss känna igen. Släktet filtlavar (Peltigera) är lätt att känna igen men arterna är destå krångligare att skilja från varandra. Filtlavar är ganska stora, plattade, bredflikiga lavor som oftast är brungröna till färgen när det är blött ute (de är oftast grå i torka), men det finns också enstaka arter som är rent gröna.  Ovansidan på filtlavarna är glatt och blank, medan undersidan oftast ser alldeles filtluden ut med något som ser ut som något typ av ådernät och rikligt med små rotlika fästtrådar utstickande.

Hursomhelst konstaterade vi att ovansidan av laven hade små fläckar av soral (dvs. små korn av svamphyfer och blågrönalger som kan spridas med vinden ock växa ut till nya lavar). Fantastiskt, tänkte vi! Det borde ju betyda att det är styverlav (Peltigera didactyla), för det är väl den enda svenska filtlaven med fläckar av soral på ytan tänkte vi och kändes oss nycket nöjda med att ha hittat en ny art som ingen av oss sett tidigare. När vi sedan kom hem och läste vidare upptäckte vi att den förut så lättigenkännliga styverlaven på senare år visat sig utgöras av två arter som vid snabb anblick var mycket lika varandra. Efter att ha forskat i saken kunde vi konstatera att det säkraste sättet att skilja de två arterna var deras kemiska egenskaper, och eftersom vi inte tagit med någon utrustning så fick säker bestämning vänta tills vidare.

Nu när vi återigen fått tillgång till reagens kan vi konstatera att det inte var styverlav som vi först trott utan den närstående Peltigera extenuata (lat. extenuata = förtunnad, reducerad), som fortfarande saknar svenskt namn. Arten Peltigera extenuata har först uppmärksammats på senare år och dess utbredning är inte fullständigt känd. Den tycks framförallt växa bland mossa i halvfuktiga miljöer, medan den så lika styverlaven framförallt förekommer på torrare lokaler.  Båda arterna har ganska små lober (centimeterbreda ungefär) som är brunaktigt grå till färgen med fläckar av soral på ovansidan. P. extenuata skiljer sig sedan på att den har massor av täta, grenade, vita, rotlika utskott på undersidan (styverlaven har glesare utskott som mot kanterna är ogrenade) och att soralfläckarna färgas röda av hypoklorit-lösning. Det är inte alltid stora skillnader man har att gå på. Vi gläder oss hursomhelst mycket över en ny art för vår lista och hoppas att vi ska kunna hitta även styverlav i socknen såsmåningom.

Bilderna är tagna 19/9 ett hundratal meter väster om Malexander längs vägen mot Boxholm.

Höst - hög tid för kryptogamer

Matta av kammossa (Ptilium crista-castrensis)

Hösten har nu tagit fäste på allvar och det börjar bli allt fler gula löv på träden. Vi som är intresserade av blomväxter kan tycka att hösten känns lite dyster, inte bara är odlingssäsongen slut men också för att det blir allt längre avstånd mellan blommorna man ser. Men man ska inte misströsta, som naturintresserad ska man ta fasta på att varje säsong har sin charm och hösten är en utmärkt tid för att ge sig ut och titta på många olika kryptogamer. Kryptogamer är egentligen en förlegad term som användes för att klumpa ihop alla växter och växtliknande organismer som inte hade frön, men man kan ofta se ordet användas. Till kryptogamerna fördes bland annat mossor, svampar, lavar, ormbunkar och lummerväxter.

Matta av (mest) väggmossa (Pleurozium schreberi)

Med undantag för ormbunkarna så är hösten en utmärkt tid för alla dessa grupper och även om arterna i många fall kan vara svåra att enkelt särskilja utan mikroskop så kan man ändå njuta av mångfalden som finns precis utanför husknuten. Går man in en bit i skogen här runt Malexander och tittar ner bland riset kan man hitta stora mängder av de tre mycket vanliga barrskogsmossorna husmossa (Hylocomium splendens), väggmossa (Pleurozium schreberi) och kammossa (Ptilium crista-castrensis). Väl inne i skogen kan man också titta på alla de olika lavar som växer på trädens stammar och grenar men även på marken bland mossorna.

Blandat husmossa (Hylocomium splendens) och väggmossa

Nu under hösten kommer vi försöka presentera lite olika mossor, lavar och svampar som är lätta att känna igen och som man ofta ser runt Malexander. Men givetvis kan det komma med några sällsyntheter som vi får syn på. Till exempel hittade vi nyligen norsk näverlav (Platismatia norvegica) i socknen: en sällsynt lav som i Sverige främst förekommer i Jämtland och Dalarna och som bara är känd från tre andra platser i Östergötland. Bilder och mer om den kommer givetvis så fort vi bara hinner.