fredag 12 februari 2016

Hattlav

Hattlav (Baeomyces rufus, lat. rufus = röd) är en lavart från familjen Baeomycetaceae som man kan ibland stöter på i vägkanter eller på stenar och utstickande rötter i skogsmark. Lavens mjölartade bål har en färg som påminner mycket om flera andra lavar och man kan därför lätt gå förbi den om man inte tittar lite närmare. Hela laven är blåaktigt grön, som ärgad koppar ungefär, förutom de små geléaktiga, rosabruna, fruktkropparna som sitter strödda över hela ytan. Man kan tro att det Svenska namnet åsyftar de något hattartade fruktkropparna och även till det engelska namnet "brown beret lichen" (fritt översatt = brun baskerlav) görs en sådan liknelse, även om det i vår mening krävs lite fantasi för att förså vad som är hattlikt. I Sverige finns två snarlika arter som ibland förs till samma släkte, nämligen loberad hattlav (B. placophyllus) och klubblav (Dibaeis roseus). Dessa två arter skiljer sig dock från hattlav genom att ha en tydligare bladlik bål respektive mer rosafärgade fruktkroppar.

Som nämnt i det inledande stycket hittar man ofta hattlaven växande på sten eller rötter och den anges av Foucard (2001) som ofta förekommande vid vägskärningar. Hattlav är inte speciellt lätt att upptäcka om man inte vet vad man letar efter, eftersom färgen på håll påminner mycket om den hos vissa renlavar (Cladonia sp.) som delar dess livsmiljö. Om man inte tar sig för att stanna till och titta noggrannt på varje ärggrön fläck man hittar är det lätt att den passerar obemärkt förbi. Vi tycker att hattlav är en utsökt vacker lav med en vacker kontrast mellan den ärggröna bålen och bruna fruktkroppar som gör den väl värd att leta efter. Skulle man inte känna att det är värt jakten men gärna vill se den ändå kan man ta en tur längs vägen som går ner norrut från bensinmacken till Axsjön och titta i den östra sluttningen där tallskogen börjar. Annars har vi också sett arten längs vägen som leder in västerut från Danielshammarvägen mot Bosagölarna, där också bilderna är tagna 7/2 2016.

Referens:
Foucard, T. 2001. Svenska skorplavar 2:a upl. Naturvårdsverket, Stockholm.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar