Trentepohlia - röda grönalger som blir gula

Rubriken kan tyckas en smula märklig men det är helt sant, släktet rödfärgsalger (Trentepohlia) är ett släkte som hör till gruppen grönalger, inte rödalger som man lätt skulle kunna tro av färgen. Trentepohlia är också ett släkte som de flesta nog har sett utan att vara medvetna om det: de är nämligen mycket vanliga på lövträd och stenar. Till exempel finns fina Trentepohlia-bestånd på några av lindarna på kyrkogården inne i Malexander, men man brukar ofta se den på framförallt asp och björkar. Gruppens svenska namn är mycket passande, eftersom träd och stenar med påväxt av Trentepohlia ser ut som man målat dem med falu rödfärg.

Inte nog med att det är röda grönalger, de blir också gula om man repar dem med nageln. Varför är då det intressant? Jo, Trentepohlia förekommer också som algkomponent i en del lavar, och även dessa blir gula om man repar dem med nageln, även om laven i sig inte är röd eller gul, vilket i fält kan användas för att skilja mellan en del arter som kan tyckas snarlika. Rödfärgsalger är väldigt vanliga, och påträffas i princip överallt där man hittar lämpliga träd eller stenar. Vi har hittat släktet bland annat vid Bjälnäs och på kyrkogården i Malexander, men de finns förmodligen spridda över hela socknen. Bilderna är tagna vid Bjälnäs naturreservat 23/10 2015.

Norsk näverlav, en raritet i Götaland

Ett minst sagt oväntat fynd vi gjorde i höstas var ett ganska stort bestånd av en lav ingen av oss sett tidigare. Det kanske inte är så konstigt med tanke på att artens huvudutbredning är i Värmland, Jämtland och längs den norska kusten; faktum är arten bara är känd från tre lokaler i Östergötland, närmast Malexander i norra Ycke naturreservat strax utanför Ulrika. Norsk näverlav (Platismatia norvegica, lat. norvegica = norsk) är en väldigt karaktäristisk art som knappast kan förväxlas med andra arter. Norsk näverlav känns igen på mycket breda lober vars ovansida är tätt skrynkliga av ett nätverk av åsar, medan undersidan är slät. Till färgen är den grå på ovansidan, med en mer grönaktig ton när den blir blöt, och brun undertill. Arten blir ganska stor, bålarna är från några centimeter till en någon decimeter breda. Arten förekommer framförallt i miljöer med hög luftfuktighet och växer oftast på grova grenar och stammar av gran, men även bland mossa på stenar eller klippor. Arten används som signalart av skogsstyrelsen för att indikera skogsområden med höga naturvärden, och förekommer ofta tillsammans med flera andra sällsynta lavarter.

Mest liknar den sin nära släkting näverlav (Platismatia glauca) som är mycket vanlig i hela landet, och den något snarlika skrovellaven (Lobaria scrobiculata) som är ovanlig och framför allt förekommer västerut och norrut i landet. Näverlav (P. glauca) liknar norsk näverlav till färgen men skiljer sig bland annat på att loberna är mer smalflikiga och att den saknar det för norsk näverlav så karaktäristiska nätverket av åsar på ovansidan. Skrovellav är betydligt större och grövre än båda dessa arter, är mer gulaktigt grå till färgen, har en finhårig undersida och har oftast fläckar av soral (en typ av mjöllika alg- och svamphyf-korn som fungerar som spridningsorgan). Skrovellav kan ibland se ut att ha ett nätverk av åsar på ovansidan, men är mer buckligt knölig än de skarpa åsar som finns hos norsk näverlav.

Vi hittade ett ganska stort bestånd av arten på en klippvägg ungefär 550 meter öster om Bålnäs. Miljön på platsen är gammal hällmarkstallskog med stort inslag av döda träd, en miljö som är ganska ovanlig och som gynnar flera olika arter kryptogamer, insekter och kärlväxter. Vi hittade också bland annat blomkålssvamp (Sparassis crispa) och grovticka (Phaeolus schweinitzii) i närheten av växtplatsen, två svamparter som även de är listade som signalarter för skyddsvärda skogsområden. Helt enkelt en prima hällmarksskog där det säkert finns massor av små rara saker att upptäcka! Bilderna är tagna på ovan nämnda plats 23/10 2015.

Referens:
Nitare, J. 2000. Signalarter - indikatorer på skyddsvärd skog, flora över kryptogamer. Skogsstyrelsen förlag, Jönköping.

Palmmossa - som en skog i minatyr

Bestånd av Palmmossa (Climacium dendroides, lat. dendroides = trädliknande) kan man verkligen likna vid en liten skog i miniatyr. Palmmossan tillhör familjen Climaciaceae, och är en av våra mest karaktäristiska mossarter. Den är trädlikt förgrenad, med en ganska tät samling grenar som sticker ut som en plym i toppen på skotten. Skotten är karaktäristiskt grova med en lite märklig mattglänsande mörkt gulgrön färgnyans. Palmmosssa växer framförallt i fuktiga miljöer, exempelvis i kärrkanter och på fuktängar, men även i distinkt torra miljöer som på klippblock och klipphällar. Arten finns i stort sett i hela landet och är mycket vanlig runt Malexander. Går man i fuktig skogsmark, videsnår eller i alkärr brukar man alltid få syn på de spretigt taggiga mattorna som palmmossan bildar när den trivs. Vi har stött på den lite varstans runt Malexander, bland annat vid fuktängen i Bjälnäs naturreservat och i ett alkärr väster om Sommarhagen.

Bilderna är tagna vid Bjälnäs 19/10 och visar dels ett större bestånd, dels hur en enskild individ ser ut.

Hattlav

Hattlav (Baeomyces rufus, lat. rufus = röd) är en lavart från familjen Baeomycetaceae som man kan ibland stöter på i vägkanter eller på stenar och utstickande rötter i skogsmark. Lavens mjölartade bål har en färg som påminner mycket om flera andra lavar och man kan därför lätt gå förbi den om man inte tittar lite närmare. Hela laven är blåaktigt grön, som ärgad koppar ungefär, förutom de små geléaktiga, rosabruna, fruktkropparna som sitter strödda över hela ytan. Man kan tro att det Svenska namnet åsyftar de något hattartade fruktkropparna och även till det engelska namnet "brown beret lichen" (fritt översatt = brun baskerlav) görs en sådan liknelse, även om det i vår mening krävs lite fantasi för att förså vad som är hattlikt. I Sverige finns två snarlika arter som ibland förs till samma släkte, nämligen loberad hattlav (B. placophyllus) och klubblav (Dibaeis roseus). Dessa två arter skiljer sig dock från hattlav genom att ha en tydligare bladlik bål respektive mer rosafärgade fruktkroppar.

Som nämnt i det inledande stycket hittar man ofta hattlaven växande på sten eller rötter och den anges av Foucard (2001) som ofta förekommande vid vägskärningar. Hattlav är inte speciellt lätt att upptäcka om man inte vet vad man letar efter, eftersom färgen på håll påminner mycket om den hos vissa renlavar (Cladonia sp.) som delar dess livsmiljö. Om man inte tar sig för att stanna till och titta noggrannt på varje ärggrön fläck man hittar är det lätt att den passerar obemärkt förbi. Vi tycker att hattlav är en utsökt vacker lav med en vacker kontrast mellan den ärggröna bålen och bruna fruktkroppar som gör den väl värd att leta efter. Skulle man inte känna att det är värt jakten men gärna vill se den ändå kan man ta en tur längs vägen som går ner norrut från bensinmacken till Axsjön och titta i den östra sluttningen där tallskogen börjar. Annars har vi också sett arten längs vägen som leder in västerut från Danielshammarvägen mot Bosagölarna, där också bilderna är tagna 7/2 2016.

Referens:
Foucard, T. 2001. Svenska skorplavar 2:a upl. Naturvårdsverket, Stockholm.